Utvecklingssamtal med trillingarna och försvunnen tand
Idag har vi haft utvecklingssamtal x 3 i skolan. Trillingarnas första utvecklingssamtal någonsin, för på förskolan hölls alltid samtalen utan att barnen var närvarande. För mig var det första utvecklingssamtalen med trillingarna i skolan. Så vi var alla lite nervösa.
Det gick jättebra. Mest orolig var jag inför samtalet med den av mina trillingar som är väldigt busig, har väldigt stark egen vilja, och svårt med att sitta still. Men det gick bra. Hen får det stöd hen behöver och ställer inte till med (stora) problem i gruppen.
Lite orolig var jag också inför samtalet med den av mina små som är ett litet känsloknippe (alltid antingen superglad, superarg, eller superledsen), perfektionist, och som blir väldigt frustrerad när hen inte får jobba på i sin egen takt och göra klart det hen håller på med. Men det samtalet gick också bra.
Den tredje av mina små var jag inte orolig för att ha utvecklingssamtal med. För hen är för det mesta skötsam (i alla fall i skolan) och (skapligt) nöjd. Det samtalet gick också bra. Men det visste jag ju att det skulle göra.
Nu känns det så bra. Tryggt med så proffsiga pedagoger som förstår sig på mina barn så bra.
Den här unge mannen har tappat ytterlgare en tand (tredje tanden som ryker). Vi upptäckte det i morse. Den satt där när tänderna borstades igår kväll. Så någon gång under nattens lopp försvann den. Spårlöst. Nu har vi skrivit brev till tandfén och bett om att han ska få en peng ändå. Så vi får se hur det går under natten. Jag råkar nämligen veta att tandfén har slut på tior i plånboken. Som tur är kan hon växla till sig en från någon av barnens sparbössor.
