mammablackfisk.blogg.se

En del dagar skulle jag helst vara utan, och idag var en sån dag. Eller, egentligen är det bara första delen av dagen som jag skulle ha velat vara utan. Resten av dagen var varken bättre eller sämre än vad våra dagar brukar vara, bortsett från en höjdpunkt som jag absolut inte vill vara utan, som inträffade i samband med hämtningen av barnen från förskolan. Mer om den sen. Först lite om varför jag gärna hade varit utan första delen av denna dag.  

 

Faktum är att det numera händer rätt ofta att jag känner att jag gärna skulle vara utan första delen av våra dagar. Våra morgnar har under en period, som börjar kännas rätt långvarig, varit rätt kämpiga. På morgonen finns det inte så mycket tid att spela med och det är en rad olika moment som måste genomföras, så för att morgonen ska funka så måste vi hålla oss till rutinerna. Rutinerna, som jag är rätt strikt med, och som ser precis likadana ut varje morgon, är inte så komplicerade, TYCKER JAG. Barnen ska gå upp ur sängen, gå på toa, klä på sig (görs när klädracet är på morgonshowen på barnkanalen, något som jag fick tips om av en läsare när Matias var i fyraårsåldern och var den som stod för morgonkonflikterna), äta frukost, borsta tänderna, klä på sig ytterkläderna, komma iväg ut, och gå till bilen och sätta sig på sina platser i den. Problemet är bara att jag har två små familjemedlemmar som inte alls är intresserade av att följa dessa rutiner. De springer hellre och gömmer sig. Att jag inte alls blir road av kurragömmaleken verkar inte bekomma dem. Dessutom har just dessa två familjemedlemmar rejäla humörsvängningar, och kan bli ilskna som små bin över saker som jag ofta har lite svårt att greppa betydelsen av. Ibland fattar jag inte ens vad de blev arga för.

 

Dessa två familjemedlemmar har dessutom en stand by, en tredje liten familjemedlem som steppar in när de två som står för de flesta morgonkonflikterna någon gång ibland vaknar på rätt sida och är på gott (samarbetsvilligt) humör. Då är det istället hon som sätter sig på tvären. För annars skulle vi ju få en harmonisk morgon någon gång ibland, och det verkar det inte vara meningen att vi ska ha..

 

Den fjärde lilla familjemedlemmen är rätt duktig på att följa rutinerna och han brukar inte ställa till med konflikter på morgonen (däremot är det en utmaning att få honom från skolan till bilen när vi ska hem på eftermiddagen). Eller, han gör det inte längre. Men han gjorde det när han var i den åldern som hans bråkiga småbröder är i nu. Jag minns att jag då ofta var helt slut när vi kom fram till förskolan. Nu är det så igen. Fast nu är jag ännu mer slut. Bråken avlöser varandra fram till dess att vi kommer fram till skolan. Det ger dock lite hopp om en ljusare framtid att morgonbråken har avtagit med tiden för den äldste i mitt lilla gäng. Förhoppningsvis är det något övergående även för småsyskonen.   

 

I morse var det ännu värre än vanligt. En av mina bråkstakar blev vansinnigt arg på sin frukost och sprang in och gömde sig i sovrummet. När jag väl fick ut honom till matbordet igen förde han ett herrans liv och slogs och bets (observera att jag inte bar eller föste ut honom eller något liknande, så det var inte i någon form av självförsvar som han bets och slogs). När han lugnade ner sig tog den andra lilla bråkstaken över. Något med hans kläder var väldigt, väldigt, väldigt fel, så han blev väldigt, väldigt, väldigt arg. Exakt vad som var fel lyckades jag aldrig riktigt klura ut, vilket gjorde det svårt för mig att hjälpa honom. När klockan vad 8:10 och vi redan borde ha suttit i bilen på väg ut från vår parkering satte bråkstake nummer ett äntligen igång med att äta sin frukost. Att jag då redan hade dukat bort, eller att jag försökte förklara för honom att det nu var för sent för att äta och att han  istället får äta en smörgås i bilen, brydde han sig inte om. Han ignorerade mig och dukade helt sonika fram yoghurt och flingor igen. Och eftersom den andra lilla bråkstaken fortfarande inte hade fått på sig några kläder fick bråkstake ett en liten stund på sig för att äta medan jag istället ägnade mig åt att bråka med bråkstake 2 om att han skulle ta på sig sina kläder, något slutade med att jag fick göra det åt honom. Vid det här laget började mitt tålamod att nå botten. Att vi har haft rätt många såna här morgnar på senaste tiden, och varje dag denna vecka, har gjort att mitt tålamod inte hunnit lagras upp till några särskilt höga nivåer. För det tär verkligen på ork och energi att ständigt behöva hantera en massa konflikter. Nu var jag dessutom ordentligt stressad. Matias börjar skolan 8:30 och det är inte kul för honom att behöva gå in efter att morgonsamlingen redan har börjat (fast han borde nog vara rätt van, för vi kommer för sent nästan alla dagar). Det känns så taskigt att han ska bli lidande för att det är en massa stök med syskonen, när han själv är så duktig på att följa morgonrutinerna utan tjafs. Han och Camila stod klara, med ytterkläderna på, och väntade medan småbröderna dukade fram frukost igen (ena av dem) och sprang omkring i bara kalsongerna (den andra).

 

När bråkstake nummer ett äntligen fått i sig lite frukost och jag fick borsta hans tänder (om några extremt stressade hastiga svep över tänderna med tandborsten ens kan räknas som tandborstning) så vägrade han att ta på sig ytterkläderna. "Du ska göra det!" skrek han åt mig och eftersom det var väldigt bråttom då så var det inget jag tänkte protestera om utan jag tog overallen och satte mig på en stol för att lyfta upp honom och klä på honom. Eller, det gjorde jag inte alls, för på något vis lyckades jag missa stolen och hamna på golvet och istället för att sätta mig på stolen gjorde jag illa min arm på den när jag ramlade. Då brast det och jag började gråta och hulka något om att jag inte orkar med mer bråk nu. Att mina två bråkstakar skrattade åt mig där jag satt och bölade gjorde mig inte direkt gladare. Jag vet inte om det såg roligt ut (det gjorde det nog) eller om de skrattade för att de blev nervösa, eller kanske både och, men i efterhand tycker jag att det var bra att de skrattade istället för att bli rädda (förutsatt att det inte var just därför de skrattade). Men just då kände jag mig olyckligast i hela världen.

 

Som pricken på i:et upptäckte jag, när jag någon minut senare samlat mig och fått på bråkstake 1 hans overall, att dörren ut till trappuppgången stod på vid gavel. Matias hade öppnat den och var på väg ut för att vänta i trappen när jag ramlade. Så nu undrar jag om grannarna tror att jag brukar böla och beklaga mig framför barnen ofta (jag brukar inte böla på det viset så ofta).

 

Men denna dag, som började så eländigt, bjöd också på en riktig höjdpunkt. När vi (jag och Matias, jag hämtar honom först) hämtade trillingarna på förskolan och jag håller på med att hjälpa dem att få på sig ytterkläderna hör jag hur Matias går omkring och läser namnen på barnens skåp i hallen. Namnen han läste tillhör inte barnen i hans syskons grupp utan barn som han inte känner och inte kan känna igen från fotona som också hänger där. Alltså, han kan läsa!!! Från att ha bokstaverat ord ett tag nu har han plötsligt satt igång med att läsa ord (namn) rakt av, utan att behöva bokstavera! Bästa ungen!!!!!