mammablackfisk.blogg.se

Nu, så här några (två och en halv närmare bestämt) veckor efter att semestern tog slut är det nog dags att skriva lite om hur den var. Semestern alltså. Den började, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg (som hittas här), lite si så där med några veckor där barnen avlöste varandra med att vara sjuka (fast vi lyckades få till ett besök på Furuviksparken i alla fall). Då var vi hemma en massa, i värsta fall inne hela dagen (de dagar då något av barnen hade feber), och i bästa fall ut på vår innergård. Att vara inne i en trång och stökig trea när solen gassar ute och det är värmebölja både inne och ute är inte så värst kul. Att hänga på vår innergård är däremot ganska ok. Det har jag inte tyckt förut, för vår innergård är stor och när trillingarna fortfarande var helt opålitliga och när som helst kunde få för sig att dra i väg åt olika håll, var jag alltid stressad när jag var ute på gården med dem själv. Denna sommar var det annorlunda. De har blivit större och förståndigare. De drar fortfarande iväg åt olika håll, men numera är de så stora att det inte gör något om de leker på lite olika ställen. De vet hur långt de får gå och de håller själva koll på var jag befinner mig och kommer dit, eller ropar på mig, när de vill mig något. Jag kan alltså sitta på en bänk, eller promenera omkring rätt lugnt (med avbrott i lugnet lite då och då om någon gör illa sig eller de börjar bråka med varandra). Nästan rofyllt faktiskt.

 

De sista veckorna på semestern spenderade vi som husvakter till ett stort hus med en stor trädgård. Det har vi gjort varje sommar några år i rad nu, så både jag och barnen känner oss hemma där (tack bästa familjen F för att vi får bo i ert underbara hus medan ni är bortresta!). I trädgården finns klätterställning, gungor, studsmatta och lekstuga, och i huset finns en massa roliga leksaker (andra barns leksaker är alltid roligare än ens egna) och en TV med en massa program som vi inte har hemma. Så barnen hade fullt upp och jag fick, hör och häpna, tid över till att läsa. Alltså för skojs skull, inte jobbdokument eller kurslitteratur. Jag hann med både skönlitteratur (även om jag inte lyckades läsa klart boken), veckotidningar (japp, jag använder plural här, jag hann alltså läsa flera tidningar) och dagstidningar. Det har jag inte gjort sen trillingarna föddes.

 

Vilken skillnad det är mellan att ha ett stort hus att husera i och att trängas i en liten trea!! Vi (mest barnen) stökade till lika mycket som vi gör hemma, men det märktes inte alls på samma sätt som det gör i vår trea (där vi ständigt vadar fram i stök och oreda). Och barnen bråkade mycket mindre. Hemma ligger de i luven på varandra mest hela tiden, men i huset kunde de dra sig undan från varandra en stund när de ville vara i fred och på så vis undveks många konflikter.  

 

Alltså, vi måste ha ett hus!!!! Men hur ska det gå till? I Stockholmstrakten krävs det ju (minst) två inkomster för att ha råd med hus och i vårt hushåll finns det bara en inkomst. Och eftersom mitt arbete befinner sig i Stockholm så kan ju inte jag befinna mig allt för långt därifrån. Att byta jobb är inte så lätt eftersom jag är så nischad på det jag gör och det jag gör nästan bara görs i Stockholm. Ensamstående fyrabarnsmammor är heller inte direkt högvilt i arbetsgivarens ögon. Dessutom kräver en flytt en väldig massa arbete. När ska jag ha tid till det? Men förr eller senare blir det oundvikligt. Vi måste helt enkelt ha ett större boende. Barnen blir ju större och större och behöver mer och mer utrymme. Dagen då de inte längre vill vara jättenära sin mamma hela tiden kommer allt närmare (i Matias fall har frigörelseprocessen nog redan börjat lite smått, snyft).

 

Här kommer lite semesterbilder: