Hängig och rödögd
Det är visst rätt tyst på den här bloggen numera. Jag har inte mått så bra senaste tiden och har helt enkelt inte orkat skriva. Barnen var sjuka förra veckan och det verkar som om jag blivit smittad. Fast på ett konstigt sätt, för jag är inte förkyld. Men jag har känt mig hängig, svag och smått illamående. Som om jag vore gravid, men det är som tur är helt omöjligt (jag köper inte jungfru Marias historia, och även om det vore sant så är det högst osannolikt att en gud skulle välja mig till att bli nästa jungfruföderska, eller, någon jungfru är jag ju inte direkt men ni fattar nog vad jag menar). För hur gosigt det än är med bebisar så tycker jag nog allt att jag har tillräckligt med barn.
Idag började hängigheten äntligen att vända och jag kände ett litet uns av energi och livslust. Men bara ett uns för än är det nog inte dags att ropa hej. Förutom hängighet, svaghet och illamående har jag dessutom åkt på världshistoriens mest utdragna ögoninflammation (det kan hända att jag överdriver nu). I två veckor har jag gått och sett alldeles rödgråten ut, och inga tecken på bättring är i sikte. Det kliar, svider och klibbar. Och är fult!! Och med tanke på min situation och att folk har en tendens att tycka synd om mig (folk tycker i allmänhet synd om ensamstående mödrar och deras barn, i synnerhet såna ensamstående mödrar som har fyra barn) så är det många av de jag möter som tror att mina röda ögon beror på att jag precis har storbölat. Suck! Har någon tips om hur en blir av med en envis ögoninflammation??
Trots hängighet och ögoninflammation så flyter livet på. Idag var det Matias fotbollsträning som upptog min tid under eftermiddagen. Efter träningen passade vi på att åka till Mac Donalds (barnets val, inte mitt) och äta middag medan trillingarna passades av barnvakt. De där stunderna som jag ibland får med bara ett av barnen är så värdefulla! Då hinner vi umgås och prata. Men hade jag inte haft en drös barn, och hade inte de där stunderna varit så sällsynta som de är, så hade jag förmodligen inte uppskattat dem lika mycket.
En del får aldrig nog. Efter att ha sprungit omkring som en sprallig gasell på fotbollsträningen satte
Matias igång och cykla så mycket han bara kunde i Mac Donalds lekutrymme.
