Små ostmonster
Mina barn är galna i ost, särskilt G. Frukosten består numera av ett enda stort ostskrikande. OST!!!!! OST!!!!! skriker trillingarna högt var och varannan sekund (M beter sig lite mer civiliserat under frukosten, och ägnar sig istället mest åt att leka med sin frukostmat, vilket allt som oftast resulterar i yoghurtfläckar på bord, stolar och kläder). ”Mamma, kan jag få ost tack heter det” mässar jag, och får ännu högre OSTVRÅL till svar.
G har helt slutat äta annan frukostmat. Allt utom ost ratas och varje morgon får jag slänga orörd gröt, bröd och prickig korv (varför envisas jag med att fortsätta servera det?). Han pillar loss osten från sin smörgås och stoppar i sen den, sen kräver han högljutt massor med mer ost. Oftast sluter hans trillingsyskon upp i ostkrävandet, så att jag snart har en egen liten kör vid matbordet, som vrålar OST i kanon i högsta volym.
Jag hoppas innerligt att ostfixeringen snart ska upphöra, för ost är rätt dyrt och dessutom tungt att bära hem från affären. Så jag vill gärna hålla en lite mer allsidig diet här hemma. Och om jag inte aktar mig kommer jag nog att drabbas av osthyvelarm, för det krävs ett herrans osthyvlande för att tillfredsställa mina små söta monsters högljudda ostbegär.
Hur länge kan ett barn leva på att äta stora mängder ost, och bara det, till frukost varje dag utan att det blir ohälsosamt?