mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Livet med en fyraåring - del 2 - tjat och ilskeutbrott

Livet i v�r familj, föräldraskap Barn, Bläckfisk, Ensamstående, Frustration, Ilskeutbrott, Kamp, Makt, Mamma, Raseriutbrott, Saga, Tjat, fyrabarnsmamma, mammablogg, småbarn Permalink1
Att vara förälder innebär att med jämna mellanrum (oftast rätt korta mellanrum) hamna i situationer där det utspelas en maktkamp, där du själv (ofta i ett tillstånd av förvåning och förvirring över hur du hamnade där) är den ena stridande parten i konflikten.
 
Så länge barnen är små (som mina tvååriga trillingar är) är dessa maktkamper oftast inte så komplicerade. Barnen går fortfarande ofta att avleda, eller så slutar det med att barnet blir rosenrasande en stund och du inte har något annat val än att vänta ut situationen. Det som framför allt gör att situationen är mindre komplicerad när de är små är att det är lättare att ha förståelse och därmed också mer tålamod. Med hjälp av kloka insikter såsom  att barnet är så litet än så länge, att det är en del av utvecklingen, att hen inte kan hantera känslor ännu, etcetera, går det att (oftast, men inte alltid) behålla lugnet, rida ut stormen, och sen erbjuda en tröstande famn åt den frustrerade lilla ungen.  
 
I takt med att barnen blir större lär de sig att bemästra språket och kan tydligare uttrycka vad de vill. De frustrerade raseriutbrottet blir då lite mindre vanliga och ersätts istället av tjat, tjat, tjat, tjat och massor av mer tjat. Dock dyker det  fortfarande upp lite raseriutbrott då och då, åtminstone hos min fyraåring (det kan ju hända att någon annans fyraåring inte gör så, men det är väl rätt troligt att min fyraåring inte är den enda vars känslobägare svämmar över med jämna mellanrum). Hos oss har dessa raseriutbrott en tendens att komma när tjat som inte har lett till något resultat kombineras med trötthet (hos barnet, mig,  eller hos oss båda). Så blev det denna kväll. Tjatet om att det skulle läsas en saga till ledde inte till något resultat (modern i detta hem är oresonlig på den punkten) vilket i sin tur blev grogrunden för ett ilskeutbrott som varade en låååång stund. Under den låååånga stunder skreks det "Karlsson på taket!!!" ungefär 70 000 gånger, så högt att våra grannar förmodligen också fick nöjet att lyssna (hoppas att de gillar Karlsson på taket!).
 
Det blev ingen mer saga trots enveten kamp.
 
Denna kväll lyckades jag komma ihåg att även en fyraåring är liten. Så lugnet behölls och barnet fick förståelse och en tröstande famn. Så blir det ibland men inte alltid. För i takt med att barnen blir större så ökar också förväntningarna på barnet, vilket dessvärre leder till att tålamodet blir mindre,
 
Det är mycket tjat nu. Hela tiden! Om allt! Jag tycker det är svårt att veta när jag bör stå på mig och när han kan få vinna? För jag vill ju inte heller att han ska känna sig helt maktlös och underordnad. Jag är inte på jakt efter att skapa ett lydigt och kuvat barn. Det jag vill är att bygga en relation där vi kan samarbeta, där båda får ge och ta. Men med fyra barn måste jag också akta mig för att ge utrymme för sånt som kan spåra ur till att bli ohållbara situationer. Därför är jag ofta rätt konsekvent och obeveklig. Som denna kväll. Det som gäller är en saga per kväll och det går inte att tjata sig till fler. Är det för hårt?
 
Vad tycker ni? Hur gör ni när barnen tjatar eller blir arga och ledsna när de inte får det de vill?  
#1 - - Anneli:

Jag tycker absolut att du ska stå på dig i din konsekvens (och att du är riktigt stark som klarar det).
Det kommer löna sig i längden, och är inte ett dugg oresonligt eller elakt på något vis, tvärtom, du grundar för en bra utveckling hos din M. Både inför skola och vuxenlivet, där är ju inte ok att tjata tjata om allt en tror en vill ha: Tror en vill ha, en fyraåring kanske inte alltid egentligen mår bäst av att få tio "karlsson på taket" lästa på kvällen, eller alltid få den där chokladbiten som ligger nära kassakön i affären. Där vet du bäst!
Fyra år, fram till fem är ju också en ganska tjatig period, barnet har ju faktiskt lärt sig tala och övertyga på ett annat vis än att bara gråta argt.. Och testar, testar, testar.. Men ju mindre du ger efter, desto mindre tjat konmer det bli till slut.
Så håll ut, du gör helt rätt, och hoppas du får sova bra snart!

Svar: Tack! Skönt att få lite pepp! Jag tycker det är svårt att veta hur "hård" jag bör vara. Jag vill inte vara en "sträng" och auktoritär förälder eftersom jag inte tror att det är bra för barnens utveckling och självkänsla, men samtidigt går det ju inte att inte ha några gränser alls, för då blir det ju helt kaotiskt.
Mamma bläckfisk

Till top