Sjukskriven igen
Vi är nämligen återigen inne i en period när barnen sover uruselt. Eller, egentligen är det inte någon ny period, utan bara en fortsättning av det som har pågått i många månader nu, med någon liten paus på någon eller några dagar lite då och då.
Det är inte så att alla barnen sover dåligt varje natt, men det är alltid någon eller några av dem som gör det. En av trillingarna gör det nästan jämt, och ofta i sällskap med någon av de andra, även om de andra tre barnen turas om att ha sömnproblem.
I natt var det G som vaknade stup i kvarten. Han har varit så i några dagar nu, förmodligen på grund av att han är snorig. Hur många gånger han har ropat "mamma!" under natten vet jag inte, men nio gånger har jag varit uppe och försökt få honom att somna om och ytterligare ett rätt stort antal gånger har han ropat till men somnat om utan att jag har behövt gå upp (väckt blir jag dock varje gång). Några gånger vaknade någon av de andra av hans rop, och då fick jag även försöka få det barnet att somna om. Själv sov jag så lite att jag var tvungen att sjukanmäla mig till jobbet. Det var likadant i går. För i det skick jag numera blir efter de nästan helt sömnlösa nätterna klarar jag inte av att jobba. Jag sitter bara och stirrar på datorn och lyckas inte samla mina tankar så pass att jag klarar av att prestera något. Förut klarade jag de sömnlösa nätterna bättre. Men nu har det pågått för länge. Jag har inte längre några reserver kvar att mobilisera kraft från.
På väg hem från förskolan igår. Hittar ni M?
Ett stort orosmoment är att min sömnbrist börjar nå nivåer där det börjar kännas rätt hälsofarligt. För hur länge kan en klara sig på enbart några få timmars sömn per natt, som dessutom intas uppstyckad i småbitar? Förutom det faktum att livet blir trist och grått när en inte får sova så ger sömnbristen mig huvudvärk (from hell), yrsel, ont i hela kroppen (nacke, rygg, leder), humörsvängningar och extrem minnesbrist (imorse glömde jag tydligen sätta på blöja på en av trillingarna och det värsta är att det inte är första gången det händer). Att det är på grund av sömnbristen som jag har en massa fysiska problem råder det ingen tvekan om. Åtminstone inte för mig. För symtomen blir värre under de perioder då barnen sover som sämst och de dagar som följer på en "bra" (dvs, en natt med bara några få uppvaknanden, då jag har fått några timmars oavbruten sömn i streck, för "bra" i bemärkelsen åtta timmars oavbruten sömn finns inte i min värld) försvinner de oftast helt.
Orsaken till mina hälsoproblem har jag med andra ord rätt klar för mig. Men för sjukvården verkar det hela inte vara lika tydligt. Jag har sökt hjälp för huvudvärk, yrsel, flimmer framför ögonen, hjärtklappning, etcera. Det vill säga, typiska tecken på utmattning, och idag var jag på återbesök hos min läkare. Hon kämpar på så gott hon bara kan för att hitta något fysiskt fel som kan botas med medicin. En mängd prover har tagits och jag har till och med fått huvudet magnetscannat. Proverna visade såklart inte på något mer än att jag svajar på gränsvärden när det gäller lite brister och hormonproblem som är typiska för när kroppen är utmattad. Det där sista, om att de är typiska för någon som inte får tillräckligt med återhämtning, har dock inte läkaren sagt, men tillräckligt många tillräckligt tillförlitliga källor som kan googlas fram bekräftar min misstanke på den punkten.
Läkaren vill helst hitta en medicinsk lösning på mina problem och jag har fått medicin utskriven som jag förmodligen inte alls behöver utsätta min kropp för, eftersom den med största sannolikhet skulle självläka alldeles utmärkt om den bara fick sova och vila. Problemet i mitt fall är att orsaken ligger i livssituationen och den går ju inte att medicinera bort. Att det är så inser min läkare också och det får henne att se alldeles nervös och olycklig ut. Hon vill så klart väl, men jag misstänker ändå starkt att hon helst skulle vilja slippa ha mig som patient. Hon vet helt enkelt inte hur hon ska hantera det hela. Och eftersom den extrema sömnbristen de senaste nätterna har förvandlat mig till en rätt ilsken och labil person gjorde jag det heller inte så lätt för henne under dagens läkarbesök.
Så här gick läkarbesöket till; Läkaren frågade hur jag mår nu. Jag förklarade att inget har blivit bättre, att det går upp och ner och att jag upplever att hur jag mår hänger väldigt nära ihop med hur mycket jag får sova på nätterna, att det under senaste tiden blivit väldigt lite sömn och att följden av det är att jag har en huvudvärk som inget råder bot på, att mitt minne tycks vara helt ur funktion och att jag har koncentrationssvårigheter och svårt att klara av mina arbetsuppgifter. Läkaren föreslår en höjning sköldskörtelhormonmedicinen (Levaxin) som jag har gått på under många års tid, och visar på sin dataskärm hur mina värden börjar närma sig gränsvärdena för patologi. Ok säger jag, bara vi tar det lite lugnt med ökningen eftersom jag vid tidigare ökningar av dosen har drabbats av sömnproblem (insomnia) och det är det sista jag behöver just nu (en vanlig biverkning när dosen av medicinen blir för hög). Hon säger att hon tänker sig att jag ska ha ett schema där jag tar olika doser av medicinen olika veckodagar. Jag försöker lyssna och hänga med när hon förklarar men hur jag än försöker lyckas inte min trötta hjärna ta in instruktionen. Jag säger då att jag nog inte kommer att klara av att komma ihåg dessa olika doser eftersom ett av mina största problem just nu är mitt dåliga minne och min oförmåga att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Hon verkar inte ta in det jag säger utan fortsätter att prata om medicineringen och går istället vidare till att prata om en migränmedicin mot huvudvärken. Jag försöker då förklara att jag bara har huvudvärk när jag har sovit väldigt dåligt och att jag inte känns bra att börja ta starka mediciner om det inte är absolut nödvändigt. Nu börjar jag gråta (blir superkänslig när jag är så här trött) för det hela känns så hopplöst. Då föreslår hon sömntabletter. Nu börjar jag istället att bli irriterad och svarar att det säkert skulle kunna lösa mina sömnproblem men att mina barn nog inte kommer att må så bra av att få ligga och skrika på nätterna medan deras mamma inte hör deras rop. Nä, det är klart , säger hon och vill istället remittera mig till sömnskola. Jag svarar att det i så fall är barnen som ska skickas på sömnskola och nämner att det faktiskt pågår en utredning vad gäller den lilla trilling som har värst sömnproblem (han utreds för att se om det finns någon fysisk orsak och han har en tid inbokad på BUP för att se om det är något psykiskt som ligger bakom). För problemet är inte att jag inte kan sova, utan att jag blir väckt stup i kvarten av mina barn, säger jag irriterat. Då hänvisar läkaren mig till kuratorn och socialen och säger att de måste se till att jag får en avlastningsfamilj så att jag får sova, för det är viktigt att sova annars kan jag bli sjuk. Jag svarar att det inte riktigt är så enkelt, att trillingarna fortfarande är så små och att en sån lösning nog kan bli möjlig framöver, men inte i nuläget. Då säger hon att hon tyvärr inte kan lösa mina problem eftersom de är kopplade till min livssituation. Nä, det förstår jag säger jag, men jag söker inte hjälp hos dig för min livssituation utan för de fysiska bekymmer jag har, dvs huvudvärk, extrem trötthet, yrsel och så vidare. Då frågar hon om jag vill bli sjukskriven. Nu börjar jag verkligen bli irriterad, och svarar att det är klart att jag inte vill det, det vill väl ingen, men om frågan är huruvida jag behöver vara sjukskriven eller inte så är det hon som är läkare och har kompetensen att avgöra det, inte jag. Då sjukskrev hon mig i tio dagar med ordinationen att vila så mycket jag kan och ladda batterierna. När beslutet om sjukskrivning väl var taget (det verkar vara varje läkares stora skräck att behöva sjukskriva någon) verkade hon nöjd. Hon betonade hur viktigt det är att få tillräckligt med återhämtning, annars kan jag bli sjuk (precis, det är ju det jag är rädd för).
Tack! Se där, det fanns en möjlig lösning till hands!! För problem orsakade av sömnbrist löses väl bäst genom sömn, eller? Och om det inte går att hitta en lösning på problemet med att barnen väcker mig stup i kvarten om nätterna så finns det inte mycket annat val än att försöka hitta andra sätt, eller? Tio dagars sjukskrivning är ju dessutom under gränsen för när läkaren kan bli ifrågasatt av samhället (Försäkringskassan), så hon har ryggen fri, samtidigt som jag förhoppningsvis kan få ta igen lite sömn, alltså en lösning som funkar för båda (kanske ingen toppenbra lösning för min arbetsgivare dock, eller för min ekonomi, men är väl ändå bättre ur ett långsiktigt perspektiv än att jag blir sjuk eller inte klarar av mina arbetsuppgifter för att jag är så utmattad). Någon garanti för att det funkar finns förstås inte. För det hela hänger på att barnen måste vara friska nog för att vara på förskolan om det ska gå vägen. Och att tio dagar (i praktiken färre eftersom helgen inte kan räknas, då har jag ju fyra barn att ta hand om på dagarna så då kan jag inte vila) räcker.
Måtte det bli så! För helst av allt vill jag så klart kunna jobba (jag gillar mitt jobb) och ha ett någorlunda normalt liv (så normalt det kan bli under rådande omständigheter) och det sista jag vill är att jag ska behöva bli så utmattad att jag blir riktigt sjuk, under lång tid. För skulle det hända blir det betydligt mer komplicerat, både för läkarvården och för socialen, men framför allt för mina fina små barn som behöver, och förtjänar, ha en mamma som är frisk nog att klara av att ta hand om dem.
Till min läkares försvar (hon är jätterar och med största sannolikhet en väldigt kompetent person) så förstår jag att det inte är så lätt. Mitt problem passar ju inte in i mallarna. Det som orsakar problemen är sömnbrist och brist på återhämtning (och i viss mån stress), men det kan inte lösas genom att ta upp receptblocket och skriva ut sömntabletter, eller genom att remittera vidare till sömnskola, inte heller kan symtomen på utmattning hanteras genom KBT terapi (det är inte patientens sätt att tänka som orsakar stressen och sömnproblemen utan livssituationen hon befinner sig i). Så alla möjliga vägar tycks vara stängda. För sjukskrivning är farligt, både för patienten och för samhället, och läkare som ägnar sig åt att lättvindigt sjukskriva patienter blir snart uppläxade. Och det stämmer säkert att sjukskrivning i många fall inte är den bästa lösningen, jag håller med om det. Men om valet står mellan migränmedicin eller sömn/vila för att lösa ett problem med sprängande huvudvärk kan jag inte låta bli att tycka sömn/vila lösningen låter sundare, även om det krävs en kortare sjukskrivning för att det ska vara möjligt.
Storebror hjälper lillasyster att klä ut sig till en björn. I natt sover de borta. Hoppas att det går bra!! (japp, så här stökigt är det hos oss för det mesta, ifall ni undrade).
Nu undrar ni kanske hur jag fick tid och ork för att skriva detta, superlånga, inlägg? Jo, idag har jag nämligen massor av hjälp. Två av mina barn (den stora och den av trillingarna som känns mest trygg och mogen) har fått följa med sin förskolefröken hem för att sova över där i natt. Detta för att jag ska få en chans att sova lite mer på natten. Men jag tror också att det är bra för de barnen att få sova en natt utan att hela tiden bli störda av sina sömnproblemsdrabbade bröder. Tack fina du för hjälpen, den är oerhört uppskattad!! Lite spännnande är det dock, och lite konstigt känns det i modershjärtat. Det är ju första gången som C sover borta, och M är ju väldigt mammig. Hoppas att det går bra och att det blir ett roligt äventyr för dem! Samtidigt hämtade min systerdotter de andra två barnen på förskolan, tog hem dem och håller nu på och ser till så att de får middag och blir förberedda för nattning. Så jag har fått en stund för att gå och fika själv i lugn och ro efter mitt läkarbesök. Helt underbart! Nu ska jag bara handla (också jätteskönt att göra utan att ha trötta och irriterade barn med sig) och skynda hem för att njuta av att bara ha två barn att ta hand om under natten.