Från vilken ålder ett barn kan förväntas servera sig frukost själv ibland?
Februari, som bland småbarnsföräldrar går under den icke-hedersamma pseudonymen "vabruari", passerade förbi rätt så bekymmersfritt i vår familj. Vi kom undan med bara fyra vabdagar. Det kanske inte betraktas som "bara" i andra familjer, men i en familj där det finns fyra små individer vars immunförsvar än så länge befinner sig under utveckling och en stor individ vars immunförsvar är konstant nedsatt på grund av sömnbrist, så är det rätt bra jobbat. Vi kom mycket lindrigare undan än tidigare år (sen dess att vi blev en fyrabarnsfamilj alltså).
Eftersom vi också kommit mycket lindrigare undan i november, december och januari än vi gjort åren förut, så började jag ta ut segern och förklara de värsta vabåren som passé. Men det kanske jag inte skulle ha gjort, för det verkar som om vabruari istället slår till i mars hos oss. Vi är bara inne i första veckan av mars än så länge och idag är det andra vabdagen. Och då har vi dessutom klämt in några virusdagar under slutet av sportlovet, då jag hade tagit ut semester och på så vis kom undan från vab. Eller, jag kom alltså inte undan från själva vårdandet av sjuka barn, men det hamnar i alla fall inte i min vab-statistik hos försäkringskassan eller i tidsregistreringssystemet på jobbet.
Fast ärligt talat skulle jag nog ha kunnat arbeta idag, om det är graden av sjukdom som avgör. Det ser jag nu, med facit i hand, för bortsett från lite småhosta och lite småsnörvel så är barnen i rätt god vigör. Men i morse var jag så trött att jag nog letade efter anledningar, och övertolkade Matias hostande, för att slippa gå upp och sätta igång med morgonracet. För även om det inte skedde under arbetstid så ägnade jag i alla fall natten åt att vabba. Första halvan av natten hade Theo magknip och när han väl somnade om satte Matias igång att hosta och slutade inte förrän strax före det att väckarklockan skulle ha ringt. Vid femtiden, när jag fortfarande inte fått en blund, frånvaroanmälde jag alla barnen och stängde av väckarklockan. Så idag är det snarare barnen som "vammar" (vård av sjuk mamma) medan jag går omkring och ojar mig över min förfärliga, sömnbristorsakade, huvudvärk. Fast de är ju för små för att kunna tillhandahålla någon vidare vård förstås, utan bidrar mest genom att tålmodigt (okej, kanske inte så värst tålmodigt, utan mest för att de inte har något annat val) stå ut med mitt griniga humör och mina oupphörliga hyssjanden (sprängande huvudvärk i kombination med ljudnivån i detta hem är ingen hit).
Vid halvåtta i morse tyckte denna lilla dvävul/vampyr (intressant kombo!) att det var dags
för hennes mamma att gå upp och fixa frukost, så då satte hon igång med att klättra och
hoppa på mamman ifråga. Att mamman försökte förklara att hon fått alldeles för lite sömn
och föreslog att barnen själva skulle duka fram frukost, tyckte varken hon eller hennes syskon
var något att ta notis om (de hade ju trots allt låtit mig ligga i sängen så länge som till halv åtta).
Några minuter senare, nytt försök, nu omsvidad till renodlad djävul.
När inte den lilla vampyren/djävulen lyckades få upp den sjusovande mamman
kom Spiderman till förstärkning och gav mamman en allvarlig blick. Mamman
vågade då inget annat än att gå upp och börja laga äggröra (krav framställt av
Spiderman).
Från vilken ålder tycker ni att en kan förvänta sig att barnen själva serverar sig frukost själva ibland? Mina barn kan nämligen duka fram frukost när de har lust. Men de behöver klättra upp på en stol för att nå påläggen i kylskåpet och kan inte hyvla ost utan hjälp. Är det rimligt att förvänta sig att en sexåring, med tre fyraåriga hjälpredor, ska klara att servera frukost till sig själva (de får ta annat pålägg än ost då) någon gång ibland? Eller är det bara för att jag var så trött i morse som det kändes som en bra ide? Hur gör ni hos er?
