mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Första skoldagen

Förskola och skola, Livet i v�r familj, föräldraskap Ensamstående, Mamma, Skola, ettan, fyrabarnsmamma, första skoldagen, skolbarn, skoldag, upprop, vuxen Permalink0

Idag var det Matias första riktiga skoldag. Förskoleklass är ju inte "riktig" skola, även om det nog kändes rätt skoligt ändå. Men från och med idag går han i ettan. Så nu råder det ingen tvekan längre, jag är skolbarnsförälder. Det är stort! Jag känner mig väldigt vuxen. För mig är det nämligen precis så jag definierar en vuxen, det vill säga som en förälder till barn som går i skolan. Lite konstigt kanske att det faktum att jag befinner mig i medelåldern inte får mig att känna mig vuxen alls (blir en någonsin vuxen?) men en sån sak som att mitt barn börjar i skolan får mig att känna mig så vuxen och stolt att jag nog växte flera centimeter idag. Kanske beror det på att jag själv var i skolåldern när jag först reflekterade över vad en vuxen är för något (jag kanske reflekterade över det tidigare också, men det minns jag ju i alla fall inte) och att de vuxna som jag då hade omkring mig mest var föräldrar (mina och mina kompisars)?

Vi föräldrar fick vara med på samling och upprop, som båda skedde utomhus. Men när barnen sen gick in i skolbyggnaden för att påbörja sin första skoldag fick vi inte följa med längre. Det kändes lite snopet och när min stora/lilla (förstfödde) unge tågade iväg i led med sina klasskamrater och jag blev lämnad kvar på skolgården kände jag mig lite smått förvirrad. Men jag var nog inte den enda, vi var en hel hop förvirrade föräldrar som med osäkra steg begav oss iväg från skolgården i ett moln av blandade känslor, fulla av separationsångest, rädsla, spänning, stolthet, och glädje.

På samlingen fick både barnen och vi föräldrar lite information. Där fick vi också för första gången se, och höra, den person som ska vara Matias lärare under tre år framåt (om vi inte flyttar före dess att lågstadiet tar slut för hans del). En ung kille på 27 år som såg snäll ut (jag hoppas innerligt att han är det också). Barnen fick superhjältemedaljer med sina namn på och sen fick de leka en stund tills dess att det var dags för upprop. Det skedde på skolgårdens bollplan där skolans alla ca 600 elever samlades i sina klasser och ropade ett rungande ”ja!” när deras årskurs ropades upp av rektorn. Det hela avslutades med att glassbilen kom åkande med glass till alla barnen. I samband med det samlades klasserna upp i led och lotsades sen iväg mot sina klassrum.

 På eftermiddagen hämtade jag Matias tidigt. Jag tog ut 50% föräldraledigt för att vara med i skolan på morgonen och eftersom samlingen och uppropet inte tog mer än lite mindre än två timmar så hade jag lite ledighet kvar. Så vi passade på att handla nya fotbollsskor till Matias (hur fort kan fötter växa egentligen? De förra hann han knappt använda) och fika en stund bara han och jag, medan syskonen fick vara kvar på förskolan. Att handla kläder eller skor med dem i släptåg är nämligen nära på omöjligt.

Idag började denna lilla racerbilförare skolan, på riktigt.

Till top