Alltid är det något - trasig bilnyckel
Alltid är det något. Åtminstone känns det så. Undrar om det är så för alla? Eller har jag ovanligt mycket oflyt? Kanske råkar de flesta ut för små missöden mer eller mindre hela tiden, bara det att det inte blir lika kännbart när det finns två vuxna som delar på arbetet med att lösa alla problem som uppstår eller om en inte har så många barn att ta hand om? Ensamstående fyrabarnsmammor borde verkligen få dispens från att drabbas av livets alla små jäkelskap (och från stora jäkelskap också för den delen). För om allt bara kunde funka hela tiden skulle saker och ting vara lättare. För varje trasig, eller borttappad, sak tar tid att fixa. Och pengar!
Nu är det bilnyckeln som har lagt av. Den har varit sliten länge så det kommer inte direkt som en överraskning. Men ändå, kunde jag inte få slippa detta! Jag har inte tid!! Och de 2143 kronor som en ny nyckel kommer att kosta kunde verkligen ha använts till roligare saker!
Så ska inte en bilnyckel se ut!
Det hände i förrgår när jag hade bråttom att hämta barnen på skola och förskola. En liten bit lossnade från fjärrkontrollen och det gick inte låsa upp bilen. Min stressade hjärna fick en litet sammanbrott och lyckades inte komma på att det faktiskt går att öppna bildörrar manuellt också, så jag rusade iväg för att istället hämta barnen till fots, muttrande för mig själv om hur det ska gå att gå hem med fyra vilda barn hela vägen från den nya förskolan.
Förskolan som de gick på fram tills juni i år (Matias gick kvar där fram till semestern) gick vi alltid till och från. Men den låg närmare och vägen var inte lika besvärlig ("bara" tre gator att korsa, sen gångväg). Till skolan och trillingarnas nya förskola är det längre och den närmaste vägen innebär att vi måste gå över en tätt trafikerad bro där bilarna susar förbi i 50 km i timmen. Och eftersom mina barn är fyra stycken kan jag omöjligt hålla dem i handen allihop och om jag inte håller dem (hårt) i handen springer de omkring. Att de ska hålla varandra i handen funkar inte heller, åtminstone inte på den typen av vägar, för då börjar de busa med varandra. Att någon av dem skulle ta ett steg ut i gatan, i värsta fall precis framför en bil, är alltså ett helt möjligt scenario.
Så för att gå med dem på den typen av vägar får jag ta till vagnen. Två av trillingarna får sitta i vagn (en tvillingvagn) medan den tredje får hålla i vagnen och Matias gå bredvid. Det funkar rätt bra, men mitt dilemma denna gång var att vagnen befann sig i bakluckan på bilen som jag inte kunde låsa upp.
Allt gick dock bra. Jag kom fram till skolan, svettig och andfådd, fem minuter efter uppsatt hämtningstid. Vi tog en lång väg hem för att undvika tätt trafikerade broar och att behöva korsa många vägar, så det tog lite tid att komma hem. Men å andra sidan hade vi inte bråttom. Barnen mutades med att de skulle få spela på min telefon när vi kom hem om de gick snällt vid min sida (de tillhör den, i Sverige, ovanliga skara barn som inte har egna Ipads). Det funkade, någorlunda i alla fall, och vi kom hem helskadda.
På väg hem från skola och förskola. Mitt älskade lilla gäng!
Det finns en nyckel till, som barnens pappa har hos sig, men den är också sliten så jag vågar inte chansa på att klara mig med bara den. Så igår var jag och beställde en ny nyckel. Det tog några timmar av min väldigt otillräckliga tid att få det gjort. Sen ska tid även ägnas åt att åka till verkstaden för att få nyckeln och bilen programmerad när den nya nyckeln är klar. För att inte tala om de timmar som det tar att tjäna ihop de över 2000 kronor som den nya nyckeln kostar. Suck!
Undrar vad som kommer att gå sönder härnäst?
Just nu är dessutom ytterdörren trasig (går inte att stänga utan att låsa den), två lådor har tappat sina luckor, två fönster har svällt och går knappt att stänga, och det finns en väldig massa andra småskavanker som behöver fixas. Kylskåpet är trasigt lite här och där och frysen piper allt högre för var dag som går. Det har gått många månader och min gissning är att det kommer att gå många månader (kanske år) till innan dessa saker fixas. För allt som inte är akut bortprioriterar jag.
Och apropå stressade hjärnor, som till exempel inte klarar av att komma på att en bildörr kan öppnas genom att vrida om nyckeln i låset, så hade jag samma dag, på morgonen, satt på kaffebryggaren två gånger. Jag knäppte på den som vanligt när jag steg upp (laddar den alltid på kvällen) och när det var klart hällde jag upp det bryggda kaffet i en kopp och stängde av bryggaren. Men min stressade hjärna registrerade tydligen inte detta, för en stund senare tittade jag på den avstängda bryggaren och konstaterade irriterat att jag måste ha missat att ladda den på kvällen. Jag laddade den snabbt och satte på (igen). Först när det kaffet var klart och jag skulle hälla upp det upptäckte jag att på köksbänken stod en kopp med kaffe redan upphällt. Snurrigt.