Lämningsdilemma för den ensamstående mamman med sjukt barn
Visst är det lite körigt ibland (alltid snarare) att vara själv med fyra så pass små barn. Men jag tycker ändå att det går rätt bra, för det mesta. Bortsett från en viss dos kontant kaos så funkar det ändå någorlunda okej. Men ibland kör det ihop sig. Då sätts ensamförälderskapet på sin spets. Som i morse när en av trillingarna vaknade sjuk som bara den. Han låg som en liten ynklig skrutt och orkade knappt röra sig. Precis innan vi skulle ge oss iväg, i sista stund som vanligt, började han hulka och verkade behöva kräkas. Det vara bara till att hugga tag i en bunke och skynda sig iväg med det sjuka barnet under armen, fösandes de andra barnen mot bilen med andra armen. Att få en liten flock på tre barn att snabbt ta sig till bilen är betydligt klurigare än vad en kan tro. De har en enastående förmåga att distraheras och fastna, eller ta av mot andra håll, under den korta vägen på en våning ner och sen ca 15 meter som vi ska ta oss från det att vi kommer ut från lägenhetsdörren (något som i sig kräver en hel del fösande) och fram till bilen. Men det var inte vägen till bilen som var problemet i morse, utan det var när vi kom fram till förskola/skolan som jag hamnade i knipa. Då var det typ två minuter kvar till Matias skulle börja och till skolan får en ju liksom inte komma för sent. Så det var bråttom. Men vad skulle jag göra med det sjuka syskonet? Jag kunde ju inte ta in ett barn som höll på att kräkas in i varken förskole- eller skolbyggnaden. Hur pinsamt vore det inte om han satte igång och kräkas där? Och vilka arga blickar skulle inte det föranleda från de andra föräldrarna? Och så klart ville jag inte utsätta barnen där för eventuell smitta. Men att lämna ett litet barn som tycks vara på väg att kräkas ensam i bilen kändes verkligen inte heller något vidare bra. Tänk om han sätter i halsen eller nått!!!!
I det ögonblicket önskade jag verkligen att vi hade varit två föräldrar så en hade kunnat stanna hemma med det sjuka barnet medan den andre lämnade de friska barnen på förskola och skola. Nu blev det istället så att sjuklingen fick vänta i bilen, medan jag sprang in med de andra. Med stirrig blick hasplade jag ur mig något om ett sjukt barn i bilen till Matias fröken och dumpade (usch ja, så kändes det nog för honom) av Matias, och sen föste jag springande iväg de andra två mot förskolan för en liknande dumping där.
På en hjärt- och lungräddningskurs som jag gick för ett tag sen fick jag lära mig att en har högst fyra minuter på sig från det att ett barn sätter i halsen tills problemet måste vara löst om det ska finnas en chans till ett gott slut, och jag tror faktiskt att jag nästan lyckades lämna tre barn på två olika (dock nästan bredvid varandra) ställen och hinna tillbaka till bilen på fyra minuter. Där satt såklart min sjukling alldeles lugnt och väntade utan att ha kräkts och utan att ha varit ens i närheten av att sätta i halsen. Ensamstående föräldrar med fyra små barn borde alla få vara av den coola sorten. Neurotiska hönsmammor som jag är nog egentligen inte lämpade för det.
Tillfriskning pågår (sötaste lilla sjuklingen Theo!).
Sjuklingen piggnade till under dagen och vi klarade oss från kräkningar även om det var nära. Så den som känner att den går igång på det faktum att syskonen fick gå till skola och förskola trots att ett barn mådde illa kan vara lugn (och bespara sig arbetet med att skriva en kommentar om det). Just denna lilla sjukling har en tendens att må illa när han är förkyld och eftersom två av trillingarna redan har varit förkylda, och tagit sig igenom det, så var jag rätt säker på att det var en förkylningsslemmig hals det handlade om, inte kräksjuka. Vid risk för insjuknande i kräksjuka håller jag så klart även syskonen hemma. Men om det handlar om förkylning och en är sjuk och de andra pigga så föredrar jag att lämna de friska barnen på förskolan så att det sjuka barnen kan få en chans att vila.
