mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Isoleringen fortsätter - mera VAB

Livet i v�r familj, VAB, sjuka barn Ensamstående, Mamma, Trillingar, VAB, fyrabarnsmamma, livet med barn, påsklov, vab Permalink0
För det mesta är jag inte alls olycklig över att vara ensamstående, trots att livet med fyra barn hade kunnat vara mycket enklare om det hade funnits två vuxna händer och en inkomst till i hushållet. Men visst skulle jag gärna ha haft en partner att dela familjelivet med om det skulle ha funnits någon som jag vore samstämd med, som på riktigt vill leva jämställt, som ger lika mycket som han tar, och som ser mina behov som lika viktiga som sina egna (och barnens behov som viktigast). Men så har inte de förhållanden som jag har haft i mitt liv sett ut. Åtminstone inte efter ett tag. Och ärligt talat verkar det vara rätt få förhållanden som ser ut så. 
 
Men just nu skulle nog ha varit bra för mig att ha en vuxen till i hemmet. För nu har jag varit hemma med barnen i mer än tre veckor och kommer jag inte hemifrån snart blir jag nog galen. Alltså, vi har varit ute, varit på lekplatser, handlat, och lite sånt. Men jag har hela tiden varit tillsammans med barnen och hur mycket jag än älskar dem så behöver jag få ha lite vuxenliv snart! Hade jag haft en partner hade jag haft någon att föra vuxna samtal med och det hade varit möjligt att ta en paus ibland. Då hade vi ju faktiskt kunnat turas om med att vabba. Fasen vad bra det hade varit!  
 
Jag såg verkligen fram emot att få gå till jobbet idag. Tre veckor har gått sen jag var där sist. Först var Theo sjuk, sen Matias, sen opererades Gabriel (halsmandlarna), och sen hade vi påsklov. Idag skulle, enligt planen, hemmaisoleringen brytas och jag skulle få vistas i vuxenvärlden igen. Men så blev det inte. För igår blev Camila sjuk. Hon hostade, fick feber, och toppade sen det hela med att kräkas några gånger. Så jag fick vabba idag igen. Och på grund av kräkningarna fick jag ha hela gänget hemma (ifall att någon skulle vara smittad). Och allihop har vi varit på uselt humör hela dagen. Inte kul.
 
Idag är Camila så gott som frisk igen, men eftersom hon kräktes igår får vi snällt stanna hemma imorgon också. 48- timmarsregeln får en inte tumma på, då blir en inte poppis hos förskolepersonalen, eller hos de andra föräldrarna. Men jag tror inte att det är något kräkvirus hon har åkt på. Mina trillingar har allihop en tendens att kräkas när de har ont i halsen.  Helt säker kan jag dock inte vara.
 
Det är visst denna lilla busunges tur att vara sjuk nu.

Från vilken ålder ett barn kan förväntas servera sig frukost själv ibland?

Livet i v�r familj, VAB, sjuka barn Ensamstående, Frukost, Huvudvärk, Mamma, VAB, Vabruari, Virus, fyrabarnsmamma, förälder, kan själv, mars, sjusovare, sovmorgon, sömnbrist Permalink6
 
Februari, som bland småbarnsföräldrar går under den icke-hedersamma pseudonymen "vabruari",  passerade förbi rätt så bekymmersfritt i vår familj. Vi kom undan med bara fyra vabdagar. Det kanske inte betraktas som "bara" i andra familjer, men i en familj där det finns fyra små individer vars immunförsvar än så länge befinner sig under utveckling och en stor individ vars immunförsvar är konstant nedsatt på grund av sömnbrist, så är det rätt bra jobbat. Vi kom mycket lindrigare undan än tidigare år (sen dess att vi blev en fyrabarnsfamilj alltså).
 
Eftersom vi också kommit mycket lindrigare undan i november, december och januari än vi gjort åren förut, så började jag ta ut segern och förklara de värsta vabåren som passé. Men det kanske jag inte skulle ha gjort, för det verkar som om vabruari istället slår till  i mars hos oss. Vi är bara inne i första veckan av mars än så länge och idag är det andra vabdagen. Och då har vi dessutom klämt in några virusdagar under slutet av sportlovet, då jag hade tagit ut semester och på så vis kom undan från vab. Eller, jag kom alltså inte undan från själva vårdandet av sjuka barn, men det hamnar i alla fall inte i min vab-statistik hos försäkringskassan eller i tidsregistreringssystemet på jobbet.
 
Fast ärligt talat skulle jag nog ha kunnat arbeta idag, om det är graden av sjukdom som avgör. Det ser jag nu, med facit i hand, för bortsett från lite småhosta och lite småsnörvel så är barnen i rätt god vigör.  Men i morse var jag så trött att jag nog letade efter anledningar, och övertolkade Matias hostande, för att slippa gå upp och sätta igång med morgonracet. För även om det inte skedde under arbetstid så ägnade jag i alla fall natten åt att vabba. Första halvan av natten hade Theo magknip och när han väl somnade om satte Matias igång att hosta och slutade inte förrän strax före det att väckarklockan skulle ha ringt. Vid femtiden, när jag fortfarande inte fått en blund, frånvaroanmälde jag alla barnen och stängde av väckarklockan. Så idag är det snarare barnen som "vammar" (vård av sjuk mamma) medan jag går omkring och ojar mig över min förfärliga, sömnbristorsakade, huvudvärk. Fast de är ju för små för att kunna tillhandahålla någon vidare vård förstås, utan bidrar mest genom att tålmodigt (okej, kanske inte så värst tålmodigt, utan mest för att de inte har något annat val) stå ut med mitt griniga humör och mina oupphörliga hyssjanden  (sprängande huvudvärk i kombination med ljudnivån i detta hem är ingen hit).  
 
 
Vid halvåtta  i morse tyckte denna lilla dvävul/vampyr (intressant kombo!) att det var dags
för hennes mamma att gå upp och fixa frukost, så då satte hon igång med att klättra och
hoppa på mamman ifråga. Att mamman försökte förklara att hon fått alldeles för lite sömn
och föreslog att barnen själva skulle duka fram frukost, tyckte varken hon eller hennes syskon
var något att ta notis om (de hade ju trots allt låtit mig ligga i sängen så länge som till halv åtta).
 
Några minuter senare, nytt försök, nu omsvidad till renodlad djävul. 
 
 
 
När inte den lilla vampyren/djävulen lyckades få upp den sjusovande mamman
kom Spiderman till förstärkning och gav mamman en allvarlig blick. Mamman
vågade då inget annat än att gå upp och börja laga äggröra (krav framställt av
Spiderman). 
 
Från vilken ålder tycker ni att en kan förvänta sig att barnen själva serverar sig frukost själva ibland? Mina barn kan nämligen duka fram frukost när de har lust. Men de behöver klättra upp på en stol för att nå påläggen i kylskåpet och kan inte hyvla ost utan hjälp.  Är det rimligt att förvänta sig att en sexåring, med tre fyraåriga hjälpredor, ska klara att servera frukost till sig själva (de får ta annat pålägg än ost då) någon gång ibland? Eller är det bara för att jag var så trött i morse som det kändes som en bra ide? Hur gör ni hos er?
 
 
 
 
 
 
 

Föräldraskapets baksida - VAB en kvinnofälla

Allmänt, VAB, föräldraskap Barn, Ensamstående, Föräldraskap, Jämställdhet, Karriär, Lönesamtal, Löneutveckling, Mamma, No hate, Näthat, mamma bläckfisk, mammablogg, småbarn, vab Permalink3

I nyhetsflödet de senaste dagarna har svenskarnas VAB-fusk uppmärksammats.  Enligt Metro idag leder var tredje utredning om misstänkt VAB-fusk till polisanmälan. Astronomiska 32 miljoner kronor har hittills i år krävts tillbaka från VAB-fuskande föräldrar! Det krävs en hel del VAB-fusk för att komma upp i så höga summor! Det är helt ofattbart för mig. Det är ju bara föräldrar som har barn som är mellan 8 månader och 12 år som kan söka VAB ersättning. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) finns det 1 078 650 familjer i Sverige som har hemmaboende barn i åldern 0-12 år. Hur många av dessa har VAB fuskat för att komma upp i totalt 32 miljoner kronor i bortfuskade pengar? Helt galet! Men det som mest förvånar mig med dessa uppgifter är att det finns personer som har tid att vabba även när barnen inte är sjuka! Hur lyckas de med det? Som om inte all den riktiga VAB som föräldrar till barn i åldern 1-12 år måste utföra räcker för att folk knappt ska känna igen en på jobbet längre.

 Metro idag, 4 november 2015.
 

Att ha förskolebarn innebär mycket VAB. Särskilt under perioden oktober-maj, d.v.s största delen av året. Det påverkar karriären och den personliga löneutvecklingen negativt. Är du dessutom ensam med ansvaret för hämtningar och lämningar på dagis och föräldraledig en dag i veckan blir konsekvenserna ännu mer kännbara. Det har jag fått känna på idag.  För idag har jag haft lönesamtal med min chef. Det blev då så tydligt hur min situation, med fyra småbarn hemma, faktiskt påverkar mig i mitt arbetsliv. Och hur det i sin tur får effekter på mitt privata liv eftersom inkomsten blir låg. Jag har hamnat i den berömda kvinnofällan.

Lönesamtalet gick ut på att min chef skulle berätta hur hen bedömer mina insatser på jobbet utifrån fyra kategorier av kriterier; - Prestation, - Kompetens, - Erfarenhet/ambition (så underligt att dessa två aspekter slagits ihop i en kategori, det är ju två helt olika saker), och – Tjänstvillighet.  Det sammanslagna betyget blev ganska nedslående. Men jag bedömdes i alla fall ha hög kompetens. Tack för det! Vad gäller prestation så togs det upp som ett problem att det inte går att vara helt säker på om jag kommer att kunna leverera eftersom det alltid finns risk för att jag inte kommer att kunna jobba på grund av sjuka barn. Att jag dessutom är föräldraledig en dag i veckan bidrar ytterligare till problemet. För på grund av att jag ofta är frånvarande från kontoret missar jag möten och informella samtal vilket i sin tur leder till att jag inte lyckas hänga med i allt som pågår. Jag får helt enkelt sämre koll. Och visst är det så. Min arbetsprestation blir helt klart påverkad av att jag inte kan arbeta 100% och hela tiden finnas till hands på jobbet. Det kan jag inte argumentera emot. Och jag förstår min arbetsgivare. Att inte kunna lita till hundra procent på att en arbetstagare ska kunna leverera i tid till deadline är ett problem för verksamheten.  Det ifrågasätter jag inte. Ändå blir jag ledsen. För det är så tröttsamt att vara i en situation där du är dömd att misslyckas på alla fronter. Jag kan inte leva upp till min arbetsgivares förväntningar på kontinuitet, tillgänglighet och prestation. Och samtidigt är jag otillräcklig för mina barn. Det är så tröttsamt att vända ut och in på sig själv för att prestera och leverera, att ständigt kämpa på, att vrida musten ur dygnets timmar, att dra ned på tiden för sömn och återhämtning till ett absolut minimum, men ändå inte räcka till.

Det är främst kvinnor som drabbas av detta (kvinnor tar ut 70% av alla VAB- dagar). Löneutvecklingen för män ser mycket bättre ut, även när de är småbarnsföräldrar. Värst drabbade är såklart ensamstående föräldrar (en stor majoritet av dessa är kvinnor).  Det vill säga, den grupp som mest av allt skulle behöva ha en bra löneutveckling eftersom deras barn inte har lyxen att ha två föräldrar som drar in inkomst till familjen. Och en inkomst räcker inte långt. Särskilt inte när vabbandet leder till att en bara får 80% av lönen under perioder (lägg till det att många arbetande småbarnsmammor, inklusive jag själv, inte arbetar heltid). Men rättvisa och solidaritet hör inte hemma i lönsättningssammanhang (borde de inte det?). Det är marknaden som styr. Och den vill att vi levererar.  Är det någon som undrar varför kvinnor med små barn toppar statistiken för personer med utbrändhetsdiagnoser? Inte jag, jag vet precis varför det är så.  

Idag är det No hate dagen. Så från mig till er, här kommer lite kärlek till er alla!!

 

Måtte den dag då hat inte längre existerar komma snart!!! Till alla näthatare och troll därute vill jag bara säga en sak, skaffa ett liv! Sluta ägna er tid åt att sprida gift och fördärv och lägg istället er tid och energi på sånt som är meningsfullt. Rannsaka er själva, gå i terapi, förverkliga er själva, vårda era relationer med personer som betyder något för er, res jorden runt, skaffa ett husdjur, dansa bugg, måla akvarell, ja, gör vad som helst så länge det funkar för att få er att må bra. För det ni pysslar med nu är inte sunt.

Dagens bästa: Barnens glädje när jag kommer för att hämta dem på förskolan. Tänk att dessa underbara små personer kan blir så glada över för att se mig!

Dagens sämsta: Nedslående lönesamtal på jobbet.

Till top