mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

När ens terapeut gör slut och går vidare i livet

Ensamstående småbarnsmamma, Stress och otillräcklighet, Utmattning Ensamstående, KBT, Mamma, Stressklinik, behandling, fyrabarnsmamma, psykolog, rehabilitering, stress, terapeut, terapi Permalink1
Strax före sommaren antogs jag till ett stressrehabiliteringsprogram (har skrivit om det här). Programmet inkluderar bland annat KBT- terapi.
 
Att gå i terapi är lite speciellt. Särskilt för en person som mig, som går omkring med en stadigt byggd mur av personlig integritet runt mig. Jag är en sån som tycker att det är obehagligt när folk kommer för nära och även om jag ofta är generös med att bjuda på mig själv (tror och hoppas jag), så vill jag gärna behålla det som är min inre kärna för mig själv. Jag tycker heller inte om att befinna mig i fokus och brukar tycka att det är rätt jobbigt att prata om mig själv (att skriva går dock bra, konstigt nog).
 
Så terapeuten (psykolog) som jag har gått hos har fått veta saker om mig som få (förmodligen ingen mer än jag själv) vet. För hen har mina mest förvirrade tankar och mina mest besynnerliga beteenden avslöjats.  Faktum är att hen har satt fingret på, och avslöjat, saker som jag inte ens visste själv, eller åtminstone inte var medveten om.
 
Det känns lite underligt att det finns en person som vet en massa om mig men som jag faktiskt egentligen inte känner. Det är som att ha en bästa vän fast i en slags monovial form. För hen är ju inte min kompis. Vår kommunikation är inte ömsesidig och jämbördig (det är den visserligen inte i alla vänskapsrelationer heller, men idealt borde den väl det?). Den följer en given struktur där jag öppnar mig och hen kommer med tips, råd och reflektioner. Och vår relation är begränsad till vissa tidpunkter, under en kort period av livet. Nu är den dessutom över. För igår hade jag min sista terapisession med den psykolog som jag har gått hos sen behandlingen påbörjades. Hen ska sluta arbeta på behandlingscentret jag går hos. Jag kommer att få en ny terapeut.
 
Det kändes lite konstigt när jag gick därifrån igår. Lite tomt. Jag kommer nog att sakna de där samtalen med den där personen som känns lite som en vän fast inte är det, som vet saker om mig och mina tankar som ingen annan vet, och som fått mig att se och reflektera över saker (tankar och beteenden) som jag inte reflekterat över tidigare.
 
 
   

Stressrehabilitering

Hälsa, Livet i v�r familj, Utmattning Ensamstående, Mamma, Utmattning, Utmattningssyndrom, fyrabarnsmamma, rehabilitering, stress Permalink1
Jag har blivit antagen till ett stressrehabiliteringsprogram! Det pågår i 24 veckor och inkluderar bland annat KBT- terapi, stresshantering och avslappning. Jag känner mig jättepeppad. Jag har inte mått så bra den senaste tiden, eller snarare, de senaste åren. Eller, egentligen kan jag inte komma ihåg när jag mådde helt bra sist, om jag någonsin har gjort det? På senaste tiden har det dock blivit värre, de senaste årens kroniska sömnbrist och börjar ta ut sin rätt. Framför allt är det min kognitiva kapacitet som det gått ordentligt utför med den senaste tiden. Min hjärna fungerar inte alls som den borde. Jag har inget minne alls (känns det som) och tappar tråden i det jag håller på med många gånger varje dag. Det är jätteläskigt.  Nu hoppas jag på att behandlingen ska ge mig verktyg för att tackla stressen bättre och den knuff i ryggen som jag behöver för att komma igång och använda verktygen.
 
Det är lätt att dra slutsatsen att det är situationen som jag befinner mig i, som ensamstående mamma till fyra små barn, som är orsaken till att jag har en massa stressrelaterade hälsoproblem. Och visst, situationen bidrar massor. Jag får ju alldeles för lite sömn, ingen tid för återhämtning, aldrig tänka klart en tanke utan att bli avbruten, aldrig ha tyst omkring mig, hantera en massa konflikter varje dag, ständigt hitta lösningar på logistiska problem, och så vidare. Jag måste dessutom handskas med all den oro som föräldrar i allmänhet tampas med alldeles själv och på det tillkommer den oro som är kopplad till det faktum att jag är själv med barnen, det vill säga oron för att inte räcka till, för att inte orka, för att inte hinna, för att pengarna inte ska räcka, för att inte kunna ge mina barn de förutsättningar som de flesta barn från kärnfamiljer får, för att de ska utsättas för fördomar (barn till ensamstående mammor växer liksom upp med en stämpel i pannan som det står "framtida värsting" på), och så vidare. Så absolut, att vara ensamstående med fyra barn innebär en väldig massa stress.
 
Men mina stressrelaterade hälsoproblem kan inte bara skyllas på situationen. Stressen har funnit där länge och grundar sig i saker som ligger långt bak i tiden. Den fanns där redan när jag var barn. Och även om jag aldrig har varit så tidspressad som jag är nu, så har det funnits perioder i mitt liv då den psykiska stressen varit mycket värre än den är nu.  Faktum är att jag, bortsett från lite 
utmattningsrelaterad psykisk labilitet (kanske inte så lite), känner mig lyckligare än någonsin. Jag älskar mina barn och är så glad att jag har dem!
 
Allt detta ingår i stressrehabiliteringsprogrammet som jag ska få gå i.
Till top