mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

När Matias kom till världen

Livet i vår familj Barn, Ensamstående, Födsel, Förlossning, Gravid, Guatemala, IVF, Kejsarsnitt, Längtan, Mamma, Ofrivillig barnlöshet, Ryggmärgsbedövning, fyrabarnsmamma, mammablogg Permalink6

Idag tänkte jag berätta om när Matias, mitt ”stora” barn kom till världen för snart fem år sen.

Matias föddes klockan 12:21 en solig dag i mitten av december 2011 på ett privat sjukhus i Guatemala City, till tonerna av Beatles (radion stod på i operationssalen). Han var otroligt önskad. Efter många år av längtan efter barn, misslyckade försök att bli gravid, förlorade graviditeter (ett missfall och två utomkvedshavandeskap), hormonbehandlingar, inseminationer och slutligen IVF, så blev det äntligen ett barn. En alldeles perfekt, och helt vansinnigt fin, liten pojke.

Graviditeten hade flutit på ganska bra och eftersom jag var livrädd för att förlora det lilla fröet i min mage skötte jag mig exemplariskt hela graviditeten. Jag följde alla råd som gick att få och drack jag inte ens kaffe (jag älskar kaffe så att avstå från det var verkligen svårt).  Mitt fokus låg helt på det lilla barnet som växte inne i mig. Jag pratade med honom, sjöng för honom, satt i timmar och tittade på bilderna från ultraljuden (i Guatemala är det inga begränsningar på ultraljud och det gjordes ett vid varje uppföljning).  Vi bondade och byggde upp vår relation till varandra redan långt före dess att han var född.

Det enda som störde under graviditeten var att relationen med den person som då var min man, som numera är mina barns pappa (min exmake), började bli sämre och sämre. Det var som om graviditeten gjorde att vi plötsligt såg varandra i ett annat ljus. Våra förväntningar på varandra förändrades och hamnade i kollisionskurs på ett sätt som gjorde att ingen av oss varken kunde, eller ville, leva upp till den andres förväntningar.  Det gjorde att jag kände mig väldigt ensam under graviditeten. Jag var besviken, ledsen och orolig, men ändå förtröstansfull i mitt hopp om att barnets födelse skulle föra oss samman igen. Det var ju det här vi hade kämpat för så länge!

Matias föddes med kejsarsnitt. Under graviditeten var jag helt inställd på att det skulle bli en naturlig förlossning och jag förberedde mig för det. Men i Guatemala föder de flesta kvinnor som har råd att vända sig till privat vård (dvs har rätt sorts försäkring) genom kejsarsnitt. Läkarna rekommenderar det och hävdar att det är mindre riskfyllt, men i själva verkat handlar det om att det blir smidigare och mer lukrativt för läkarna. Min första läkare rekommenderade kejsarsnitt redan från början av graviditeten med hänvisning till min ålder (jag var 40). Då bytte jag läkare till en som bedyrade att hon respekterade mitt val att vilja föda naturligt. Men i slutet av graviditeten propsade hon ändå på kejsarsnitt och menade att bebisen (Matias) var alldeles för stor för att kunna födas naturligt. Jag var besviken men vågade inte säga emot. För tänk om hon hade rätt.

Jag upplevde förlossningen som ganska hemsk. Förmodligen för att det inte alls blev som jag hade föreställt mig. Jag var ju inställd på en naturlig födsel. Narkosläkaren bedyrade att det inte fanns några biverkningar från ryggmärgsbedövningen men jag fick blodtrycksfall och mådde jättedåligt. Jag skakade som i frossa i flera timmar efteråt. När bedövningen väl släppte fick jag jätteont i ryggen där sprutan hade satts. Det tog cirka tre veckor innan det gick över, och under den tiden kunde jag knappt röra mig. Jag förlorade också känseln i ett ganska stort område av magen, vilket enligt läkaren skulle gå över så småningom. Men det har det fortfarande inte gjort, snart fem år senare.

På sjukhuset fick jag kämpa och bråka för att få ha mitt barn hos mig och för att få helamma honom. I flera timmar varje dag tog de ut honom mot min vilja (han skulle badas sa de, men det kan väl inte ta flera timmar?) och de gav honom sockerlösning i flaska fast att jag sagt att jag inte ville det eftersom det skulle störa processen med att få amningen att fungera. Men jag fick i alla fall ha honom hos mig på nätterna, trots att personalen grälade på mig om att jag behövde vila. Allt detta gjorde de såklart i all välmening, men det var oerhört frustrerande att inte bli respekterad i sina önskemål.

 

 Finaste lilla Matias!

 

Trots att jag mådde rätt dåligt under förlossningen var det första mötet med Matias alldeles fantastiskt. Jag glömmer det aldrig. Han var den finaste bebis jag någonsin sett. Jag hade ställt in mig på att han skulle vara skrynklig och kladdig och inte så vidare vacker och minns att jag blev förvånad. Det första jag tänkte när jag såg honom var ”nämen, du är ju jättesöt!”. Sen kom lättnaden. Äntligen var han här, vi klarade det!

Matias vägde 3962 gram och var därmed helt enorm enligt personalen på sjukhuset i Guatemala. Själv tyckte jag att han var pytteliten. Men i jämförelse med de andra nyfödda barnen på BB avdelningen vi låg på så såg han helt klart lite annorlunda ut. Han var stor, rosa och nästan skallig (och jättefin!). De andra bebisarna var små, håriga och mörka (och också jättefina!).

Min älskade unge!
 

Krisande barn - otrygg anknytning - föräldraskap

Livet i vår familj, föräldraskap Anknytning, Anknytningsteori, Bläckfisk, Cecilia Moen, Ensamstående, Krisande barn, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma Permalink0
Nu krisar min lilla trilling igen. Igår kväll vaknade han vid 22 tiden och skrek i över en timme innan han väl lyckades somna om. Sen har han vaknat och varit ledsen flera gånger till under natten, men har då lyckats somna om igen ganska direkt.
 
Jag har funderat mycket på vad de är som orsakar dessa kriser och hur jag ska göra för att bemöta dem. Jag tror att det är yttre faktorer, såsom sjukdomar, utvecklingsfaser eller att något särskilt har hänt, som utlöser kriserna (denna gång är det en följd på att han har varit sjuk), men att de i grunden beror på att hans anknytning till mig är otrygg.
 
Jag grundar det antagandet på sånt som jag har läst om spädbarnspsykologi och anknytningsteori. Hans beteende stämmer precis överens med det som Cecilia Moen skriver om i Trygga barn & trygga föräldrar när hon beskriver hur en otrygg anknytning kan yttra sig hos små barn (läs gärna tidigare inlägg om detta här). Och det vore inte konstigt om det är så. Han hade perioder när han var bebis då han hade ett väldigt stort närhetsbehov. Med tre barn till att ta hand om samtidigt hade jag inte en chans att tillgodose hans behov. Han skrek (illtjöt i skyhöga toner) mycket och jag var ofta tvungen att låta honom ligga och skrika medan jag ägnade mig åt de andra barnen. För han skrek i stort sett hela tiden så fort jag inte bar honom och om jag skulle ha burit honom så mycket som han ville skulle de andra tre inte ha fått någon omvårdnad alls. Att jag dessutom var alldeles slut av all sömnbrist, allt skrik, och allt jobb som omvårdnaden av dem faktiskt innebar, hjälpte inte. Jag klarade inte av att bemöta skrikandet på ett bra sätt. Istället blev jag stressad och irriterad, vilket såklart inte bidrog till att ge honom trygghet.
 
Tänk att det var så små!! Så sköra och ömtåliga! Finaste ungarna!
 
Även om det fortfarande är svårt är möjligheterna att kunna ge mer tid åt vart och ett av barnen, och att kunna ägna sig lite extra åt någon av dem när de har det jobbigt, bättre nu. Så min förhoppning är att den otrygga anknytningen ska kunna repareras lite. Men för att det ska ske måste jag vara stark när mitt barn är i kris. Jag måste stanna kvar hos honom även när han stöter bort mig. För det gjorde han igår kväll. Det var som om han inte kunde bestämma sig för vad han ville. Om vartannat sträckte han ut armarna efter mig, bara för att två sekunder senare stöta bort mig. Så höll han på i över en timme. Jag gjorde så att jag kom när han sträckte sig efter mig och när han stötte bort mig satte jag mig någon meter från hans säng och väntade. Men jag gick inte därifrån. För som tur var vaknade inget av de andra barnen under tiden och jag kunde sitta kvar hos min lilla krisande trilling tills han lugnade sig och somnade om.
Det kändes bra och jag tror att mitt barn också tyckte det.
 
När något av barnen vaknar och är ledsen på natten stannar jag hos det barnet tills det har somnat om. Att lämna ett ledset barn själv känns för mig helt fel.  Men det finns olika åsikter om vad som är det bästa tillvägagångssättet.   Barnens pappa tycker inte alls att mitt sätt att hantera situationen är bra.  Han menar att jag, när jag stannar kvar hos barnet, triggar mer skrik och därmed förlänger lidandet för barnet. Och det har han kanske rätt i? Att låta ett barn som skriker "vara ifred" (d.v.s. låta det ligga och skrika själv) är ju ett effektivt sätt att få tyst på skrikandet, för när barnet inte får gehör ger det så småningom upp (en del ofta rekommenderade  sömnmetoder bygger på det). 
 
Men även om jag gärna vill få stopp på skrikandet så fort det bara går, så är det ännu viktigare för mig att barnen blir trygga, starka, och empatiska, individer som klarar av att hantera livet på ett bra sätt. Så budskapet jag vill ge mitt barn är att jag finns där för honom, jag går inte att stöta bort, men jag respekterar och ger honom utrymme när han inte vill ha mig nära.
 
Jag hoppas att mitt sätt att agera verkligen är det som är bäst för mitt barn! Hur gör ni när era barn skriker på.natten?
 
Tips på bra böcker om spädbarnspsykologi/anknytningsteori:
 
- Cecilia, Moen: Trygga barn & trygga föräldrar; de 2-3 första åren.
- Brodén, Margareta: Graviditetens möjligheter
- Broberg, Granqvist, Ivarsson, Risholm Mothander: Anknytningsteori  
    
 
 
 
 

Att förbereda barnen

Livet i vår familj, föräldraskap Barn, Bläckfisk, Ensamstående, Förberedelser, Föräldrakurs, KOMET, Mamma, fyrabarnsmamma, småbarn Permalink1
Det börjar bli kännbart ljusare! Idag var det inte mörkt när vi var på väg hem från förskolan. Men innan vi hann komma hem började det skymma och himlen var helt fantastiskt vacker. 
 
Väl hemma lämpades barnen över till deras pappa som passade dem medan jag gick iväg på föräldrakurs, KOMET. Temat för dagen handlade bland annat om förberedelser och hur konflikter med barnen kan undvikas genom att barnet i tid förbereds inför förändringar. Ett exempel kan vara att förbereda barnet på att det är dags att äta middag en liten stund före det att det verkligen är dags (t.ex. tio minuter), istället för att ropa när maten är klar och förvänta sig att barnet ska avsluta det hen håller på med direkt och komma. Det är ett bra tips. Jag försöker göra så med M, och det funkar, för det mesta. Men jag behöver bli bättre. Jag är inkonsekvent med hur mycket tid han får till att avsluta det han gör. Ibland förbereder jag i lagom tid, men ofta händer saker som gör att tiden från det att jag har förberett honom till dess att jag vill att han avslutar sin aktivitet och gör det jag har bett honom kan bli rätt lång. Då förlorar metoden sin effekt och resultatet blir istället att han slutar att lyssna även på förberedelserna. Och rätt ofta glömmer jag bort att förbereda. Så min hemläxa denna vecka är att träna på att förbereda honom i tid inför aktiviteterna i två specifika rutiner, nattning och morgonbestyren. Det blir intressant att se hur det går. 
 
Hur gör ni? Förbereder ni barnen inför saker som ni vill att de ska göra (eller inte göra)? Hur funkar det för er?    
 
Så här vacker var himlen när vi gick hem från förskolan.
Dagens bästa: Liten M som viskar "du är bäst, mamma!" i mitt öra strax före han somnar (älskade unge!!!).
Dagens sämsta: Jag är sjukskriven igen.  
 
Till top