mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Sömnbrist - zombie

Ensamstående småbarnsmamma, Livet i v�r familj, sömn Barn som inte sover, Barn som vaknar på vaknar på natten, Ensamstående, Mamma, Trillingar, Trött, fyrabarnsmamma, halloween, sömnbrist, uppvakning, zombie Permalink1
Jag har gått in helhjärtat för zombietemat denna halloween. Helt utan att anstränga mig. Jag har inte ens behövt klä ut mig. Extrem sömnbrist i kombination med en dunderförkylning som inte vill ge vika (såklart, immunförsvaret behöver ju sömn för att fungera) har förvandlat mig till en levande död.
 
Vanligtvis vaknar barnen ungefär en gång per natt, var. Dessvärre är de inte synkade i sina uppvakningar och eftersom de alltid väcker mig så innebär det att jag för det mesta blir väckt ungefär fyra gånger per natt. Fast, det händer skapligt ofta att det faktiskt är någon av dem som sover natten igenom, eller somnar om utan att väcka mig. De nätterna blir jag "bara"väckt tre gånger.
 
Antalet nätter då jag har fått sova hela natten igenom, det vill säga utan att bli väckt antingen under natten eller före 5:30 på morgonen, under de senaste snart sex året (sen Matias föddes) kan jag räkna på en av mina händers fingrar. Och då får jag ändå ett finger över.
 
Att bli väckt tre till fyra gånger per natt har jag vant mig vid och även om jag aldrig känner mig utvilad eller pigg (tror inte att jag kommer ihåg hur det känns) så kan jag ändå fungera skapligt bra efter en sån natt.  Ett uppvaknande per barn under en natt betraktar jag därför som en natt då barnen har sovit bra. Det vill säga en bra natt. Men barnen har också nätter då de sover dåligt. Eller perioder, snarare, för det handlar sällan om en enstaka natt då och då utan brukar hålla i sig i dagar, ibland veckor, i streck. Barnen turas om med att ha såna perioder, även om två av dem har det betydligt oftare än de andra två. Ofta kommer dessa perioder i samband med en förkylning, någon utvecklingsfas, eller någon stor händelse (t.ex. jul) eller förändring i deras liv.
 
Just nu är vi i en sån period. Och eftersom det är höst och stundande vinter, med alla virus som följer på det, så lär det bli många såna perioder tiden framöver. Två av barnen har sovit uruselt i en veckas tid nu. En av dem vaknar flera gånger under natten och gnäller. Den andra har svårt att somna på kvällen men vaknar ändå pigg som en lärka klockan fem på morgonen. Jag har försökt att få barnet ifråga att förstå tjusningen i att tyst smyga upp och leka i lugn och ro medan vi andra sover klart, men det går inte alls hem hos barnet som istället är fast inställd på att alltid se till (med hjälp av bryska klappningar och genom att prata högt) att få sin mammas sällskap i vakenheten i ottan (en viss mörkerrädsla kan nog ha en del med det att göra). För det andra barnet, som vaknar under natten, har jag försökt att förklara att om det nu är nödvändigt att väcka sin mamma under natten så är det i alla fall bättre att berätta vad det är som stör en, så att mamman kan försöka hjälpa barnet, än att ligga och gnälla högljutt i en timme. Men inte heller det barnet verkar vara inne på min linje. Så jag fortsätter att känna mig som, se ut som, och uppföra mig som en zombie, trots att Halloween nu är över.
 
 
 
Jessica Nilssons foto.
Jag hittade denna bild (ovan) i mitt facebookflöde, postad av annan trillingmamma. Men alltså, om jag ändå såg så fräsch ut! Jag liknar nog mer denna snubbe:
 
Bildresultat för zombie
 
 
 

När ens terapeut gör slut och går vidare i livet

Ensamstående småbarnsmamma, Stress och otillräcklighet, Utmattning Ensamstående, KBT, Mamma, Stressklinik, behandling, fyrabarnsmamma, psykolog, rehabilitering, stress, terapeut, terapi Permalink1
Strax före sommaren antogs jag till ett stressrehabiliteringsprogram (har skrivit om det här). Programmet inkluderar bland annat KBT- terapi.
 
Att gå i terapi är lite speciellt. Särskilt för en person som mig, som går omkring med en stadigt byggd mur av personlig integritet runt mig. Jag är en sån som tycker att det är obehagligt när folk kommer för nära och även om jag ofta är generös med att bjuda på mig själv (tror och hoppas jag), så vill jag gärna behålla det som är min inre kärna för mig själv. Jag tycker heller inte om att befinna mig i fokus och brukar tycka att det är rätt jobbigt att prata om mig själv (att skriva går dock bra, konstigt nog).
 
Så terapeuten (psykolog) som jag har gått hos har fått veta saker om mig som få (förmodligen ingen mer än jag själv) vet. För hen har mina mest förvirrade tankar och mina mest besynnerliga beteenden avslöjats.  Faktum är att hen har satt fingret på, och avslöjat, saker som jag inte ens visste själv, eller åtminstone inte var medveten om.
 
Det känns lite underligt att det finns en person som vet en massa om mig men som jag faktiskt egentligen inte känner. Det är som att ha en bästa vän fast i en slags monovial form. För hen är ju inte min kompis. Vår kommunikation är inte ömsesidig och jämbördig (det är den visserligen inte i alla vänskapsrelationer heller, men idealt borde den väl det?). Den följer en given struktur där jag öppnar mig och hen kommer med tips, råd och reflektioner. Och vår relation är begränsad till vissa tidpunkter, under en kort period av livet. Nu är den dessutom över. För igår hade jag min sista terapisession med den psykolog som jag har gått hos sen behandlingen påbörjades. Hen ska sluta arbeta på behandlingscentret jag går hos. Jag kommer att få en ny terapeut.
 
Det kändes lite konstigt när jag gick därifrån igår. Lite tomt. Jag kommer nog att sakna de där samtalen med den där personen som känns lite som en vän fast inte är det, som vet saker om mig och mina tankar som ingen annan vet, och som fått mig att se och reflektera över saker (tankar och beteenden) som jag inte reflekterat över tidigare.
 
 
   

Kontaktfamiljstankar och övernattningsäventyr för en av trillingarna

Ensamstående småbarnsmamma, Livet i v�r familj, ensamstående Ensamstående, Konversation, Mamma, Trillingar, femåring, fyrabarnsmamma, kamel, kontaktfamilj, Övernattning Permalink7
Igår hade jag möte med socialtjänsten. Jag får stöd därifrån genom att min systerdotter är anställd för att hjälpa till med barnen 10 timmar i veckan. Under en tid har jag också fått stöd i form av samtalsterapi med en familjebehandlare. Det har varit jättebra. Så skönt att ha någon att bolla mina vardagliga bekymmer med. Som ensamstående har jag ju ingen medförälder att prata med om sånt som oroar mig eller söka råd hos när jag känner mig villrådig. Men eftersom jag ska börja i ett stressrehabiliteringsprogram nu (redan imorgon) så måste vi göra ett uppehåll med samtalen. Jag hinner liksom inte med hur mycket stöd som helst samtidigt (så lyxigt att få mer stöd än vad en hinner med att ta emot!).
 
På mötet togs frågan om en eventuell kontaktfamilj för barnen upp (eller fler, det blir nog svårt att hitta en familj som vill ta sig an fyra små barn). Vi har pratat om det lite löst tidigare men då har barnen varit för små för att det skulle kunna bli aktuellt. Nu är de större och jag behöver ta ställning till huruvida jag vill söka den formen av hjälp eller inte (därmed inte sagt att det beviljas även om jag söker, men jag hoppas såklart på det). Det är ett jättesvårt beslut. Jag vill ju vara med mina barn och saknar dem jättemycket när jag inte är det. Samtidigt behöver jag ju verkligen tid för återhämtning och för att hinna ikapp med allt som behöver göras och jag skulle förmodligen vara en bättre förälder till dem om jag fick avlastning. Men tillit är inte min starka sida och när det gäller barnen är jag ännu mer misstänksam. Jag oroar mig för att lämna bort dem till personer som jag inte känner till hundra procent (går det ens att känna någon annan än sig själv till 100%, eller ens sig själv?). Tänk om de inte är snälla mot dem! Eller lär dem saker som jag inte vill att de ska lära sig (t.ex. fördomar). Alla familjer döljer sina hemligheter och vem vet vilka hemligheter som kommer att finnas i de familjer som väljs till mina barn?  
 
Hur skulle ni ha gjort?  Är det någon som har erfarenhet av att ha, vara, eller vara hos en kontaktfamilj? Har ni tips?
 
Natten till idag blev lite av ett miniprov på hur det skulle kunna vara. En av trillingarna följde med och sov över hos en av personalen på förskolan. Det gick jättebra (bortsett från att jag glömde packa ner hens tandborste) och hen verkar ha haft jätteroligt. Det kändes lite tomt att inte ha hen här i går kväll, men jag måste erkänna att det var rätt skönt att "bara" ha tre barn att göra iordning och komma iväg till förskolan med imorse. Så efter detta lilla prov känns tanken på en kontaktfamilj (eller fler) som kan ha barnen någon dag, och kanske även en natt, i månaden inte alls så tokig. Men att jag kände mig så lugn berodde till stor del på att mitt barn var hos en person som jag litar på och som jag vet att hen känner sig trygg med.
 
Min lilla trillings övernattningsäventyr visar på vilka fantastiska människor som finns. Tack vare henne fick mitt barn en jätterolig kväll och lite ledigt från sina syskon (och sin stressade och griniga mamma) och jag fick lite avlastning. Tack fina du!
 
På väg hem från förskolan i sommarvärmen. Gabriel och Matias (på cykeln).
Dagens konversation:
Mamman (jag)säger (på skämt) till femåringen (när hon ser att det ligger en mjukiskamel på spisen): "ska vi äta stekt kamel idag?".
Femåringen (Matias) svarar: "Men mamma, kameler älskar faktiskt värme"
     
Till top