mammablackfisk.blogg.se

Med allt virus som har cirkulerat i denna familj den senaste tiden så var jag rätt säker på att Gabriels planerade halsmandelsoperation i torsdags skulle bli uppskjuten. Men jag hade fel. Operationen blev av, trots att jag har varit dunderförkyld hela veckan, och trots att Theo hade kräkvirus i tisdags morse, och trots att jag och Matias spenderade dagen före operationen på akuten med hans inflammerade öra.

 

Allt gick bra och Gabriel var jättemodig. Efter operationen, när han låg på uppvak, var han dock inte lika glad längre.  Groggy och på uselt humör (helt förståeligt) protesterade han högljutt när jag trugade om att han skulle dricka lite saft. Sköterskan talade gång på gång om för mig hur viktigt det var att han drack och sa att jag måste vara bestämd. Sen sa hon också att jag måste försöka få honom att vara tyst så att de barn som sover får sova i lugn och ro. Alltså, hennes barn, om hon har några, är nog inte av samma sort som Gabriel om hon tror att det fixar biffen att bara vara lite bestämd. För att vara bestämd funkar bra på 50% av mina barn, men får helt motsatt effekt på den andra halvan av barnaskaran. Där möts bestämdhet istället av väldigt högljudda protester, så att be mig att vara bestämd mot barnet och samtidigt be mig att  försöka få honom att vara tyst, är att be mig att utföra mirakel. Det var inte vad jag behövde då, trött efter att, dunderförkyld, ha nattvakat med sjuka barn hela veckan. Så det var så skönt när vi äntligen fick åka därifrån, även om Gabriel då fortfarande var groggy och därför inte fick gå själv vilket han blev väldigt, högljutt, arg för och alla som satt i väntrummet fick beskåda hans ilska (och höra) medan jag kämpade för att få på honom hans ytterkläder och komma iväg därifrån. Då kändes livet inte så roligt. Jag såg framför mig hur Gabriels usla humör skulle hålla i sig hela återhämtningsperioden och trodde att jag hade tio till tolv dagars total kamp framför mig. Tårarna brände innanför ögonlocken.

 

Men så fort Gabriel nyktrat till så blev han på bra humör och så har det fortsatt sen dess. Bortsett från när han ska ta sin medicin. Då protesterar han så högljutt att jag på riktigt oroar mig för att grannarna ska göra en orosanmälan till soc. Samma sköterska som sa till mig att vara bestämd mot Gabriel på uppvaket förklarade också för mig hur viktigt det är att Gabriel tar sina mediciner och när jag sa att det kommer att bli en kamp eftersom han avskyr att ta medicin log hon och sa att det nog går bra bara jag är bestämd. Det måste vara skönt att tro att det är så lätt. Och med en del barn är det ju faktiskt så lätt. Men barn är olika och livet skulle vara lite enklare för de föräldrar som har fått barn av den lite "svårare" sorten om alla vuxna förstod det. För det som stressar mig när jag kämpar för att få mitt barn att "uppföra" sig så som omgivningen vill att han ska göra är oftast inte själva situationen, utan det faktum att den stör andra vuxna. Och det blir inte bättre av att dessa vuxna ofta har åsikter om hur jag borde hantera situationen med mitt barn. Det finns förvånansvärt många som tror sig veta bättre än jag hur mitt barn bör bemötas för att hans beteende ska bli det önskvärda. Det är rätt arrogant faktiskt.

 

Gabriels medicin ska tas fyra gånger om dygnet. Tre olika sorter. I rätt stora doser. Det är hemskt. Han hatar det och jag hatar att vara tvungen att tvinga honom till det. Måtte dessa dagar passera förbi fort!

 

Förutom eländet med medicinen så har han mått förvånansvärt bra hittills.  Så bra att jag ett tag tänkte att vi kanske kommer att klara oss igenom detta ganska lindrigt. Så tänkte jag till för en stund sen. Då satte Matias igång med att kräkas. I sin jakt på att snabbt få tag på en bunke att kräkas i lyckades han pricka in att kräkas rakt in skåpet där vi förvarar bunkar, ugnsformar och dylikt. Så nu får jag sanera ett helt skåp. Och så på golvet också förstås. Och över sig själv.

 

Nu är det svårt att hålla paniken borta. Vad händer om Gabriel blir smittad av kräksjuka nu? Att kräkas när man har sår i halsen som ska läkas, och det dag 4-7 från operationen finns risk för blödningar och jag har fått instruktion om att ringa ambulans direkt om det sker, är nog bland det mest olämpliga en kan råka ut för.

 

Och stackars Matias! Han går direkt från öroninflammation till kräksjuka.

 

Kan livet aldrig bara få vara lite enkelt???