Nystart 2018 - blev det visst inget av
Starten på det nya året blev inte riktigt den pigga nystart som jag hade tänkt mig. Veckorna efter jullovet har istället varit rätt tunga. Någon träning har jag fortfarande inte lyckats få till och min tanke om att satsa stenhårt på att få mer sömn på nätterna har helt grusats av att samtliga fyra barn (samtidigt!) tycks vara inne i en rätt långvarig period av sömnproblem.
Att det dessutom har varit förseningar i pendeltågstrafiken i stort sett varenda arbetsdag sen dess att vårt jullov tog slut har inte direkt gynnat mina möjligheter till ett mer hälsosamt 2018 (mer än föregående år alltså). För det är liksom stört omöjligt att minska på stressen i vardagen när tiden som det tar att ta sig till och från arbetet tredubblas var och varannan dag. Och att stå inklämd som en sardin i ett fullproppat pendeltåg tillsammans med en stor mängd medresenärer, varav flertalet hostar och snörvlar, medan tåget sniglar sig fram (i bästa fall, ofta står det ju helt stilla) är inte heller så gynnsamt för hälsan. Det är det inte heller att stå ute och huttra på en perrong i en timme medan en väntar på ett försenat tåg.
Barnen (åtminstone två av dem) har också dragit sitt strå till nystartsmisslyckandet genom att med hull och hår ge sig in i en av de "faser" som med jämna mellanrum förgyller småbarnsåren. Raseriutbrott varvas med ihärdigt gnäll i en virvlande frustrationskarusell som aldrig saktar in länge nog för att mitt ork- och tålamodsförråd ska ha en chans att fyllas på.
I ett desperat försök att få orken att räcka har jag denna vecka gått och lagt mig klockan nio på kvällen. Efter nattningen. När sista barnet väl somnat, har jag smugit mig upp, satt på diskmaskinen, borstat tänderna, och sen gått och lagt mig. Det har hjälpt lite och även om ett snitt på åtta väckningar per natt gör att jag ändå inte får någon vidare sömn så känner jag mig äntligen lite piggare.
Priset som jag får betala för det är att vårt hem nu är så ostädat, och överfullt av smutstvätt, att det snart börjar bli dags för en orosanmälan till socialen. Barnen verkar dock inte fara illa av det. De kliver obekymrat över alla saker som ligger på golvet och lyckas på något underligt sätt leka trots att de får vada fram i stök och skit. Men min egen mentala hälsa sätt verkligen på spel. Det finns liksom gränser för hur mycket stök en (vuxen) människa kan uthärda. Särskilt när människan ifråga vet att hela bördan av slit för att få reda på oredan ligger orubblig på hennes axlar allena.
Camila (med uttråkad min) i vårt hemtrevliga (inte!) hem.
Notera de vackra detaljerna i bakgrunden, en soffa överfull
med tvätt (tvättad visserligen) och en käpphäst som grädde
på moset, överbelamrade bokhyllor, en cirkel utklippt från
en tårtbottenskartong uppsatt på väggen (för att skjuta på
med leksaksbilbåge), diverse attiraljer utspridda på golv
och bord, en mysig pappkartong att utforska det spännande
innehållet i, och en tavla upphängd helt utan proportion till
övrig omgivning på krok på väggen som de tidigare
lägenhetsinnehavarna satt dit.
Varför ägna tid åt att plocka bort julgranen när den är så himla
bra att leka kofösande cowboy (med lasso) med? Och varför
städa när sakerna som ligger utspridda på golvet utgör, i kombination
med stolar och annat bråte som står på sniskan lite här och var,
en alldeles utmärkt hinderbana för kossan/granen?