mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

När ens terapeut gör slut och går vidare i livet

Ensamstående småbarnsmamma, Stress och otillräcklighet, Utmattning Ensamstående, KBT, Mamma, Stressklinik, behandling, fyrabarnsmamma, psykolog, rehabilitering, stress, terapeut, terapi Permalink1
Strax före sommaren antogs jag till ett stressrehabiliteringsprogram (har skrivit om det här). Programmet inkluderar bland annat KBT- terapi.
 
Att gå i terapi är lite speciellt. Särskilt för en person som mig, som går omkring med en stadigt byggd mur av personlig integritet runt mig. Jag är en sån som tycker att det är obehagligt när folk kommer för nära och även om jag ofta är generös med att bjuda på mig själv (tror och hoppas jag), så vill jag gärna behålla det som är min inre kärna för mig själv. Jag tycker heller inte om att befinna mig i fokus och brukar tycka att det är rätt jobbigt att prata om mig själv (att skriva går dock bra, konstigt nog).
 
Så terapeuten (psykolog) som jag har gått hos har fått veta saker om mig som få (förmodligen ingen mer än jag själv) vet. För hen har mina mest förvirrade tankar och mina mest besynnerliga beteenden avslöjats.  Faktum är att hen har satt fingret på, och avslöjat, saker som jag inte ens visste själv, eller åtminstone inte var medveten om.
 
Det känns lite underligt att det finns en person som vet en massa om mig men som jag faktiskt egentligen inte känner. Det är som att ha en bästa vän fast i en slags monovial form. För hen är ju inte min kompis. Vår kommunikation är inte ömsesidig och jämbördig (det är den visserligen inte i alla vänskapsrelationer heller, men idealt borde den väl det?). Den följer en given struktur där jag öppnar mig och hen kommer med tips, råd och reflektioner. Och vår relation är begränsad till vissa tidpunkter, under en kort period av livet. Nu är den dessutom över. För igår hade jag min sista terapisession med den psykolog som jag har gått hos sen behandlingen påbörjades. Hen ska sluta arbeta på behandlingscentret jag går hos. Jag kommer att få en ny terapeut.
 
Det kändes lite konstigt när jag gick därifrån igår. Lite tomt. Jag kommer nog att sakna de där samtalen med den där personen som känns lite som en vän fast inte är det, som vet saker om mig och mina tankar som ingen annan vet, och som fått mig att se och reflektera över saker (tankar och beteenden) som jag inte reflekterat över tidigare.
 
 
   
#1 - - Agneta:

Men slutar hon mitt i er pågående terapi?? Det blir ju som att börja från början om du ska få en annan person nu?
Jobbigt.....

Svar: Ja, det blir lite som att börja om. Jobbigt.
Mamma bläckfisk

Till top