mammablackfisk.blogg.se

Barnen sover uruselt. Förmodligen är det sviterna av den förkylning som vi nyss (jag är fortfarande inte igenom än) har tagit oss igenom som ställer till det.  De vaknar flera gånger per natt. Alla fyra! Inte samtidigt dock, utan de turas om med att vakna och vilja ha (kräva) min uppmärksamhet. Jag hinner ibland inte ens slumra till mellan väckningarna, direkt när en av dem somnar om så vaknar nästa. Att ligga kvar och hoppas på att de ska somna om utan att bli omstoppade är inte ett alternativ. Tro mig, jag har försökt. Då slutar det istället med att de väcker syskonen då kraven på uppmärksamhet (i form av omstoppning, klappning och mjukt hyssjande) uttalas med stigande stämma. De ger sig helt enkelt inte förrän den trötta mamman har pallrat sig upp och tillhandahållit de krävda företeelserna. Kraven (behoven) är inte så välformulerade, de utrycks "mamma!", men vid det här laget har jag lärt mig vad som funkar bäst för en snabb omsomning. 

 

Att vakna på natten, i mörkret, kan nog vara skrämmande för ett litet barn. Det verkar i alla fall mina barn tycka. Och nog kan jag hitta några diffusa minnen av det i min egen barndomsminnesbank. Så jag förstår dem. Jag förstår också att de då vill krypa upp i min säng. Så jag låter dem göra det. Att tvinga ett skrämt barn att ligga själv i sin säng är liksom inte möjligt för mig. Men förståelse hjälper tyvärr inte mot den skoningslösa trötthet som jag nu dras med.   

 

Trångt blir det i min säng. För alla fyra är ju drabbade. En efter en kommer de smygande under natten (inte så värst smygande förresten, att bli trampad och klättrad på är jag numera så van vid att jag knappt märker det). Det slutar med att barnen ligger huller om buller i sängen medan jag själv får (försöka) sova på cirka tjugo centimeter precis invid sängkanten, vid fotändan (ofta med någons fot i ansiktet). Sömnkvaliteten blir liksom inte direkt på topp då.