mammablackfisk.blogg.se

Barnen blev helt vilda när de i morse upptäckte att det hade snöat under natten. De sprang omkring, hoppade, och tjoade. Själv blev jag inte lika glad. Det är bara mitten av november än så länge och jag är redan så less på alla ytterkläder som ska på barnen varje morgon. Vår lilla lägenhet svämmar över av vantar, mössor, jackor, långkalsonger, etcera och i vår trånga hall är det vinterskokaos.

 

Förra vintern tog jag mig igenom med bränslet från hoppet om att denna vinter skulle bli lättare. Nästa år klär de allihop på sig själva, tänkte jag. Men näpp, där hade jag fel. Två av de tre små har inte alls någon lust att ta på sig sina ytterkläder på morgonen. Jag tjatar och tjatar men får varje morgon ge upp när det börjar brådska att komma iväg. Då slutar det med att jag klär på barnen ifråga dess ytterkläder, precis som förra året. Skillnaden är att bara att de nu är större (otympligare att klä på) och starkare än de var förra året. Men varför gnälla, det är väl toppen att jag får mig en rejäl workout varje morgon? För även om just dessa två sällan brukar kämpa emot medvetet, så har de en enastående förmåga att hålla på med allt annat än att samarbeta om påklädningen. De vrider sig, böjer sig ner, sträcker sig efter något, och klättrar runt i mitt knä, medan jag febrilt försöker få på dem deras ytterkläder så snabbt jag bara kan. För när påklädningen sker är det alltid bråttom. Jag har ju in i det sista försökt få dem att klä på sig själva (skam den som ger sig). Men kylan blir ju mer njutningsfull när jag är alldeles genomvarm när vi äntligen kommer iväg ut, så varför gnälla?

 

Den tredje lilla triomedlemmen klär på sig själv utan knussel. Problemet är bara att hon absolut inte vill ha vinterkläder på sig. Hon tjuter av missnöje så fort vinteroverallen ens kommer på tal. Så den släpar jag med mig under armen varje morgon.