Fotografering på förskolan, nästan
Idag var det dags för porträttfotografering på förskolan. Klockan 15:25 skulle vi (jag och barnen) vara på plats på förskolan och barnen klara för att bli fotade.
Jag jobbade bara fram till lunch och tyckte då att jag hade så gott om tid till fotograferingen att jag satt kvar på jobbet mer än en timme till och pysslade med ditt och datt (lyckades bl.a. få klart min ledighetsansökan inför jullovet vilket var på tiden med tanke på att förskolan vill ha besked om barnens tider under jullovsveckorna senast på måndag). På vägen hem hade jag två saker att fixa, köpa lite kläder till barnens fotografering (en byxa till Matias och en tröja till Theo) och lite mat (lunch till mig, mjölk till barnen, och middag). Det borde vara snabbt fixat tänkte jag.
Så varför var jag inte hemma förrän tjugo i tre? Var tog tiden vägen? Fast när jag tänker efter är det kanske inte så konstigt. Själva färdvägen tar ju ungefär 40 minuter från dörr till dörr och 50 minuter för att handla kläder och mat är kanske inte så jättemycket ändå. Det var nog snarare så att jag hade överskattat hur mycket tid jag hade på mig. Det händer rätt ofta.
Väl hemma hade jag tjugo minuter på mig för att plocka ihop kläderna som barnen skulle ha på sig på fotograferingen (klänning till Camila och matchande byxor och tröjor för pojkarna) och slänga i mig lite lunch. Det lyckades jag såklart inte alls med. Först kvart över tre satt jag i bilen och var på väg mot skolan för att hämta Matias, som jag var tvungen att hämta först eftersom jag också hade bokat tid för syskonfotografering av alla barnen tillsammans. På väg ut från vår parkering kom jag på att jag hade glömt bananerna som jag hade tänkt att barnen skulle äta före fotograferingen för att undvika eventuella utbrott (arga eller ledsna) orsakade av lågt blodsocker. Jag vände då tillbaka och sprang upp och hämtade bananerna. Så korkat! Det var ju mycket viktigare att komma i tid till fotograferingen än att få med sig bananerna som barnen ändå inte skulle hinna äta före fotograferingen eftersom jag redan var försenad. Jag gör mycket som är korkat när jag är stressad.
Väl framme vid skolan/förskolan upptäckte jag att jag har glömt påsen med barnens kläder hemma. Suck!! Jag som till och med vänt tillbaka och sprungit upp i lägenheten en gång. Min stressade hjärna överväger då, på fullaste allvar, möjligheten att hoppa in i bilen igen för att åka och hämta påsen. Men sen tar jag mitt förnuft till fånga och inser att jag inte har en chans att hinna tillbaka innan vår tid för fotografering var slut och att jag då inte skulle ha så mycket nytta av påsen. Så istället rusar jag iväg till skolan, haffar Matias, och skyndar sen iväg med honom till trillingarnas förskola. Deras förskolefröken var snäll och hjälpte mig satt snabbt samla ihop trillingarna och fösa alla fyra barnen ner till personalrummet i källaren som fotografen gjort om till fotostudio. Där kom vi inspringande med andan i halsen cirka femton minuter efter utsatt tid och sabbade på så vis fotografens hela schema (tror jag, han var vänlig och sa inget om att vi kom för sent). Utan kläderna som de skulle ha på sig!! Istället för en skara rena och välkammade barn i matchande, mörkblåa, kläder, hade jag nu med mig en skara busungar med fläckiga tröjor av olika slag. Matias hade en urtvättad star wars t-shirt (som han älskar) och Gabriel hade en stor fläck på tröjan som matchade hans blåtira (hans kind har haft ett oturligt möte med en flygande leksaksbil) perfekt. Jag kände mig som den mest misslyckade föräldern någonsin.
När jag förklarade mitt dilemma (klanteri) för fotografen och beklagade mig över att juklappsfotona som ska skickas den del av släkten som bor så långt från oss att de aldrig får träffa barnen och som därför är så viktiga (trillingarna har aldrig träffat sin farmor och farfar och Matias har inte sett dem sen han var en bebis) så sa han att det fanns tider kvar för fotografering på måndag om jag ville göra ett försök då istället. Jippi! Det finns fortfarande hopp om att få till ett fint foto på barnen! På måndag tar vi nya friska tag! Och kanske hinner Gabriels blåtira gå bort då.
Påsen med barnens kläder ska läggas i bilen redan i morgon!
En liten goding med en bleknande blåtira och fläckiga kläder.
PS! Om någon vill protestera över detta att jag handlade medan barnen var på förskolan så får ni gärna göra det. Jag har provat att handla kläder till barnen när barnen är med och jag kommer aldrig att ge mig på det igen, åtminstone inte på flera år. Det är nämligen jätteroligt att springa omkring och leka kurragömma bland kläderna i klädaffären. Tycker barnen. Jag däremot tycker inte att det är det minsta roligt när mina barn springer omkring och fnittrar och drar ner kläder och ställer till det i affären. Det tycker inte affärspersonalen heller. Och maten som jag handlade bestod till 50% av min lunch (från ICA´s salladsbuffé), som jag inte hade hunnit äta ännu.