Underbara ungar!
Ibland går jag vilse i vardagstressen och glömmer bort hur underbart det är att ha barn. Men då och då blir jag avbruten i mitt inre suckande (som alltför ofta tar sig uttryck i reella, hörbara, suckar trots att jag lovade mig själv innan jag blev förälder att jag aldrig skulle gå omkring och sucka när mina barn hör) av att någon påminner mig. Det kan vara ett av barnen som ger något av sina syskon en spontan kram (mitt hjärta smälter alltid av det), eller när storebrodern (Matias) tålmodigt hjälper något av sina småsyskon med något, eller någon som sjunger en liten trudelutt på gullig barnstämma, eller det stillsamma uttrycket de får i sina runda små ansikten när de sover. Det finns ju så mycket som de gör, eller när de bara är, som är helt underbart!
Idag när jag kom hem möttes jag av detta! Mammahjärtat smälte flera gånger
om! Fast han (Matias) måste nog ha fått lite assistans av barnvakten med den
understa teckningen för riktigt så långt har vi inte kommit med skrivkunskaperna
ännu (nivån vi ligger på framgår av den mellersta teckningen).