mammablackfisk.blogg.se

Igår hade jag möte med socialtjänsten. Jag får stöd därifrån genom att min systerdotter är anställd för att hjälpa till med barnen 10 timmar i veckan. Under en tid har jag också fått stöd i form av samtalsterapi med en familjebehandlare. Det har varit jättebra. Så skönt att ha någon att bolla mina vardagliga bekymmer med. Som ensamstående har jag ju ingen medförälder att prata med om sånt som oroar mig eller söka råd hos när jag känner mig villrådig. Men eftersom jag ska börja i ett stressrehabiliteringsprogram nu (redan imorgon) så måste vi göra ett uppehåll med samtalen. Jag hinner liksom inte med hur mycket stöd som helst samtidigt (så lyxigt att få mer stöd än vad en hinner med att ta emot!).

 

På mötet togs frågan om en eventuell kontaktfamilj för barnen upp (eller fler, det blir nog svårt att hitta en familj som vill ta sig an fyra små barn). Vi har pratat om det lite löst tidigare men då har barnen varit för små för att det skulle kunna bli aktuellt. Nu är de större och jag behöver ta ställning till huruvida jag vill söka den formen av hjälp eller inte (därmed inte sagt att det beviljas även om jag söker, men jag hoppas såklart på det). Det är ett jättesvårt beslut. Jag vill ju vara med mina barn och saknar dem jättemycket när jag inte är det. Samtidigt behöver jag ju verkligen tid för återhämtning och för att hinna ikapp med allt som behöver göras och jag skulle förmodligen vara en bättre förälder till dem om jag fick avlastning. Men tillit är inte min starka sida och när det gäller barnen är jag ännu mer misstänksam. Jag oroar mig för att lämna bort dem till personer som jag inte känner till hundra procent (går det ens att känna någon annan än sig själv till 100%, eller ens sig själv?). Tänk om de inte är snälla mot dem! Eller lär dem saker som jag inte vill att de ska lära sig (t.ex. fördomar). Alla familjer döljer sina hemligheter och vem vet vilka hemligheter som kommer att finnas i de familjer som väljs till mina barn?  

 

Hur skulle ni ha gjort?  Är det någon som har erfarenhet av att ha, vara, eller vara hos en kontaktfamilj? Har ni tips?

 

Natten till idag blev lite av ett miniprov på hur det skulle kunna vara. En av trillingarna följde med och sov över hos en av personalen på förskolan. Det gick jättebra (bortsett från att jag glömde packa ner hens tandborste) och hen verkar ha haft jätteroligt. Det kändes lite tomt att inte ha hen här i går kväll, men jag måste erkänna att det var rätt skönt att "bara" ha tre barn att göra iordning och komma iväg till förskolan med imorse. Så efter detta lilla prov känns tanken på en kontaktfamilj (eller fler) som kan ha barnen någon dag, och kanske även en natt, i månaden inte alls så tokig. Men att jag kände mig så lugn berodde till stor del på att mitt barn var hos en person som jag litar på och som jag vet att hen känner sig trygg med.

 

Min lilla trillings övernattningsäventyr visar på vilka fantastiska människor som finns. Tack vare henne fick mitt barn en jätterolig kväll och lite ledigt från sina syskon (och sin stressade och griniga mamma) och jag fick lite avlastning. Tack fina du!