Host och snörvel i sovrummet- det vankas mera vab
Medan jag går här och plockar undan och förbereder för morgondagen hör jag hur barnen hostar och snörvlar inne i sovrummet. Det vankas mera vab. Vabruari gör verkligen skäl för sitt öknamn (inte för att januari var så mycket bättre). När ett virus ger vika tar ett nytt vid, gång på gång. Barnen är tapprare än vad jag är. De kämpar på, virus efter virus kämpar de sig igenom. Själv står jag inte ut. Jag står inte ut med att livet står helt stilla hos oss medan det rusar på i samma snabba takt som vanligt utanför vår dörr. Jag stressar över att jag inte kommer framåt i mitt arbete och känner mig misslyckad för att jag inte kan leva upp till min arbetsgivares förväntningar, jag oroar mig för vår ekonomi som ju med nöd och näppe går runt i vanliga fall, och jag får dåligt samvete för att jag inte klarar av att släppa alla krav och istället passa på att njuta av att få spendera så mycket tid tillsammans med mina barn. Det eviga vabbandet får min i vanliga fall lite instabilt pendlande självkänsla att störtdyka neråt. Jag känner mig misslyckad på alla fronter. Det är jättekonstigt. Jag inser det själv, för det är ju inte alls mitt fel att barnen är sjuka. Det ligger helt utanför min kontroll. Det är inte mitt fel att jag inte lyckas jobba mer än några få dagar under en hel månad och därför inte hinner slutföra mina arbetsuppgifter enligt planen. Det är inte mitt fel att jag måste skjuta på det där mötet som jag sammankallat till, igen, och igen, och igen. Och det är inte mitt fel att jag inte kommer ut och kan handla hälsosam mat till barnen, eller för den delen har råd med särskilt hälsosam mat nu när den inkomst som ska räcka till så mycket förvandlas till utbetalningar från försäkringskassan som jag hur jag än försöker räkna aldrig kan få till att bli de 80% av lönen som det står på försäkringskassans hemsida att ersättningen för vab ska vara. Så varför känner jag mig så misslyckad? Kanske för att vårt liv, när vi befinner oss i vabträsket, är så långt i från min bild av det perfekta familjelivet som det kan bli?