Ska mammor skylla sig själva?
För några dagar sen (19/6) publicerade Aftonbladet en debattartikel där Siri Steijer i sann Timbroanda gick till angrepp mot föräldraförsäkringen (debattartikeln kan du hitta här). Siri menar att mammor som är hemma med sina barn får skylla sig själva om de sen missgynnas i karriären. Eftersom Siri arbetar för den marknadsliberalistsiska tankesmedjan Timbro, vars huvudmål är att propagera för en nedmontering av välfärdsstaten och ett avskaffande av det sociala trygghetssystemet så är det föga förvånande att hon lanserar dessa ståndpunkter. Ändå kan jag inte låta bli att bli provocerad. Ännu mer provocerad blir jag av att det faktiskt finns personer, till och med mammor, som köper det hon skriver (se t.ex. Ann Söderlunds blogginlägg från den 19/6, ni hittar det här). Som tur är verkar de inte vara så många. Aldrig har jag sett så mycket kritik mot ett debattinlägg som i kommentarsfältet till Siris artikel på Aftonbladets Facebooksida.
Alltså, barn behöver tas om hand och oavsett vem som gör det så kommer det att kosta staten pengar. Åtminstone om vi ska ha en så välfungerande arbetsmarknad som vi har, där kvinnor faktiskt kan delta under liknande (inte lika, tyvärr) villkor som männen eftersom det finns en fungerande, statligt subventionerad, barnomsorg som är tillgänglig för alla oavsett inkomst och socioekonomisk status. Men visst, föräldraförsäkringen kostar mer pengar per barn än vad den offentliga barnomsorgen gör så det kanske skulle spara staten (dvs skattebetalarna) några kronor om föräldraförsäkringen avskaffades och spädisar spenderade dagarna på institution istället för med sina mammor (eller pappor, för även pappor tar faktiskt föräldraledigt). Åtminstone om man ser det hela kortsiktigt. Men hur skulle det bli sett ur ett längre perspektiv? Vilka konsekvenser får det på sikt när små barn får mindre tid med sina föräldrar?
Forskningen om barns utveckling har gått enormt mycket framåt under de senaste decennierna, framför allt på grund av att ny teknik (inom neurovetenskapen) har gjort det möjligt att se hur hjärnan utvecklas och påverkas av olika sorters omständigheter. Det finns mycket stöd inom forskningen för att barn under sina första levnadsår behöver få snabb respons på sina behov för att utvecklas väl. Ett av de behov som spädbarn har, som är viktigt för deras utveckling, handlar om att utveckla en trygg anknytning till en eller några få personer som svarar på barnets behov och ger det närhet och trygghet. All forskning talar för att det inte skulle vara en bra idé alls att lämna barn som är yngre än ett år på förskola, något som heller inte är möjligt i Sverige. Det optimala för barnen vore snarare att få ha sin/a primära anknytningsperson/er tillgängliga för dem så mycket som möjligt ända upp till treårsåldern. Men det är det få barn som får. Arbetslivet går först. Utan försörjning kan vi nämligen inte leva.
Att arbetslivet är viktigt för ett samhälle råder det ingen tvekan om. Det är motorn i samhället, sägs det. Visst är det viktigt, men om vi inte också får barn så har vi snart inget samhälle alls. Barnen är ju den framtida arbetsmarknaden. Om barnen blir välanpassade och produktiva individer gynnar det vårt samhälle på sikt och möjligheterna för att de ska bli produktiva samhällsmedborgare ökar markant om de får en trygg start i livet. Man kan ju fråga sig om det bara är en slump att vi i Sverige har ett så, internationellt sett, tryggt och välfungerande samhälle?
För några år sen uppmärksammades situationen för föräldralösa barn som levde i barnhem i Rumänien. Kommer ni ihåg det? De var apatiska och deras utveckling var allvarligt störd. Jag menar inte att det skulle bli riktigt så illa om föräldraförsäkringen kortades ned i Sverige och föräldrar blev tvungna att lämna väldigt små barn på förskola för att kunna arbeta. Men det ofta upp till sju barn per personal på de kommunala förskolorna och det skulle krävas betydligt mer resurser till den offentliga barnomsorgen om föräldraförsäkringen kortas ner. För så som det ser ut i förskolorna idag finns inte den kapacitet som behövs för att ta hand om bebisar.
Att föräldraskapet inte är jämställt mellan könen och att mammor tar ut betydligt större del av föräldraförsäkringen än män är en annan fråga. Siri menar i sin debattartikel att föräldraförsäkringen är en kvinnofälla, men det är ju inte föräldraförsäkringen i sig som leder till att vi är inte är jämställda på arbetsmarknaden. Tvärtom, den gör det möjligt för kvinnor att både yrkesarbeta och skaffa barn. Det är i själva verket det motsatta förhållandet som råder, för på grund av att arbetsmarknaden inte är jämställd väljer många familjer att låta kvinnan, som oftast har en lägre inkomst, ta en större del av föräldraledigheten. Det blir en ond cirkel.
Och vilka är det egentligen Siri syftar på när hon använder begreppet Lattemammor? Är dessa lattemammor verkligen ett stort samhällsproblem? Jag tänker mig att det är en rätt begränsad grupp, koncentrerad till storstäderna. Det flesta småbarnsmammor har inte tid att sitta på fik och smutta på latte särskilt ofta. Att dricka kaffe bör väl ändå vara ok även för mammor? Det dricks ju massor av kaffe i arbetslivet, så det torde vara ett accepterat beteende även i Timbros perspektiv.
Som tur är verkar dock de flesta vara överens om att Siri Steijer är ute och cyklar i sina resonemang och inser att föräldraförsäkringen är något att värna om. Läs gärna Bloggkommentatorerna inlägg från den 20/6. Så bra (du hittar det här)!