Unna mig och barnen en resa? Eller en framtid?
Jag är inte så värst aktiv på Instagram och Facebook. Jag hinner inte, orkar inte, och glömmer bort. Men jag läser andras inlägg. Inte varje dag (därför missar jag ofta att födelsedagsgratulera de som fyller år, förlåt!), men kanske varannan, eller var tredje, dag tittar jag in där och scrollar igenom det senaste flödet.
Just nu är där fullt med lyckliga familjefoton, med tillhörande glada tillrop och soliga semesterhälsningar, tagna på diverse semestermål runt om i världen. Såklart, det är ju semestertid och folk är ute och reser för fulla muggar. Så underbart, tänker jag, och fantiserar om alla spännande ställen vi ska besöka så fort det går att resa tillsammans med barnen. För jag älskar att resa och innan jag fick barnen så gjorde jag det, massor. Resor, framför allt internationella sådana som genomförs med flygplan, var ett vanligt inslag i mitt liv när jag var liten. Min pappa var nämligen pilot på SAS. I unga dagar ryggsäcksluffade jag jorden runt och sen styrde jag in min yrkesbana på ett område där resor är en del av jobbet och fick dessutom möjligheten att bo utomlands under många år.
Under Matias första 1,5 år av livet hann han med fem internationella resor och medan han låg i min mage gjorde han ytterliga fyra såna. Men sen tog det slut. Trillinggraviditet och livet som ensamstående mamma till fyra små barn satte abrupt slut på det. Nu är det svårt nog att åka till ICA och handla med alla barnen och jag är glad om jag ens lyckas vara utanför dörren med alla fyra utan missöden. Och även om det skulle gå skulle vi inte ha råd att resa så långt. Kanske får vi aldrig det. Och kanske är det bra? För kanske har jag redan för länge sen passerat min kvot för hur mycket internationella resor en person får göra under sin livstid?
För alla dessa resor påverkar miljön jättemycket. Tillsammans med all övrig överkonsumtion som vi ägnar oss åt nu för tiden sabbar de faktiskt jorden. Den jord som mina barn ska leva på rätt länge framöver och som deras barn ska leva på efter det. Kan jag verkligen fortsätta att ignorera det? För att tänka att mina små resor (om vi skulle få råd) varken gör till eller från håller inte. Det håller inte eftersom de som tänker så är så många att det faktiskt, tillsammans, gör stor skillnad. Att tänka att vi ju måste få unna oss ibland, att vi är värda det, håller inte heller. För även om jag är värd mycket så är det inte värt mina barns framtid. Och mina barn är värda att få en framtid på en beboelig jord mycket mer än de är värda den där semesterresan. Men ändå, så svårt, för det är ju så härligt att resa!! Vem vill vara utan sol, exotisk mat på billiga, men ändå lyxiga, restauranger, uppassning från (dessvärre ofta underbetald och med osäkra arbetsvillkor) hotellpersonal, vita ständer, spännande utflykter, vykortsvacker natur, etcetera? Inte jag, jag vill ha det! Vilket dilemma!
Nåväl, för min del kan jag bekvämt nog skjuta dessa funderingar, och de beslut som de måste leda till, på framtiden. För just nu är det inte möjligt för oss att resa längre en max en halvtimmes radie från vår bostad. Överkonsumera kan vi inte heller göra så mycket (bortsett från överkonsumtion av glass dessa sommarveckor) eftersom det varken finns tid eller pengar till det. Till er som kan resa, och som gör det, vill jag inte skicka några pekpinnar eller skuldbelägga, för jag förstår er så väl (och till och med avundas er). Jag vill bara mana till eftertanke, eller snarare, "förtanke". Våra barns framtid kräver nämligen att vi blir bättre på det, mycket bättre.
December 2016 publicerade tidningen Land en krönika skriven av Håkan Steen med titeln "Gör du allt för dina barn? Avstå då från resan till Thailand". Den är skoningslös. Men en tankeställare. En smärtsam sådan. När jag läser den vill jag åberopa varenda ursäkt jag kan komma på och det gör ont att inse att ingen av mina ursäkter håller. Men det är så det är. Håkan Steen har rätt. Läs den! Den finns här.
Jag längtar efter att resa med barnen, men är det värt
det? (fotot har jag lånat från flygresor.com).
