mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Lindrigaste kräksjukan någonsin - peppar, peppar

Livet i v�r familj Ensamstående, Kräksjuka, Magsjuka, Mamma, Trillingar, Utvecklingssamtal, fyrabarnsmamma, magknip, mammablogg, treåringar, trots, trotsåldern, utveckling, vab Permalink0

Kan det vara så att vi har klarat oss ovanligt lindrigt undan kräksjukan? Det kan inte vara möjligt, men min tur så är det väl snarare så att det inte ha kommit igång ännu. Men just nu ser det faktiskt ut som om åtminstone Matias kom undan (denna gång) med endast lite magknip. Nu återstår att se om de andra har blivit smittade eller inte.  

Igår morse när alla barnen stod färdigklädda i hallen, med overaller, skor och hela rubbet (vantar, mössa, etc) på, och vi precis skulle ge oss iväg till förskola och jobb sa Matias att han behövde kräkas. Dagen före hade jag fått veta att två av barnen på barnens förskola hade kräksjuka. Det vara bara till att avbryta hela gå-till-förskola-och-jobbförsöket, vilket ledde till en del förvirring hos trillingarna som brast ut i skrikkör samtidigt som jag snabbt försökte få Matias ur alla ytterkläder och till toaletten. Där satt han en bra stund med en bunke och mådde illa. Men han kräktes aldrig. Under dagen fick han några magknipsattacker, men de gick snabbt över och framåt kvällen var det hela över (peppar, peppar).

Idag har alla barnen varit pigga och friska (peppar, peppar igen) och röjt runt här hemma som de små vildar de är. Dagens stora äventyr har bestått av ett besök i närmaste livsmedelsaffär för att köpa lördagsgodis med ett kort stopp på en lekplats på vägen hem. Att vara ute själv med alla fyra är nämligen så stressande att mina nerver inte klarar av det några längre stunder. Jag har välsignats med fyra viljestarka barn vilket förstås är jättebra, sett ut ett långsiktigt perspektiv. Men just nu, när tre av dem är tre år mitt inne i det som kallas treårstrots (jag vet, det är inte trots det är utveckling) och den fjärde tycks ha tappat hörseln (han har en enastående förmåga att ignorera allt jag säger) skulle jag nog önska att de var lite mindre viljestarka.  För deras viljor har en tendens att hamna på kollisionskurs med min vilja att hålla dem trygga och oskadda.

Mina barn är inget vidare på att gå i samlad trupp utan vill gärna smita iväg åt olika håll. Att hålla i handen är tydligen något av det absolut värsta man kan råka ut för, av mina barns reaktion när de måste göra det att döma. Dessutom turas de om med att vara i protestläge vilket innebär antingen vrålskrik (ofta i horisontalt läge på marken) eller att de sätter av i motsatt riktning. Hur sjutton lyckas förskolepersonalen vara ute och gå med dem så ofta utan problem (fast de har antytt att de ibland har lite problem men en av mina när de är ute på utflykt)?  

Fredagens vabnöje, kakbakning (kanske inte det bästa valet av sysselsättning
för magsjuka barn, men vi var så kaksugna). 
 
Till top