Möte med det förflutna
På väg hem från jobbet sprang jag på en "gammal" klasskompis/grannbarn från grundskoletiden. Det var roligt. Kul att få veta lite om hur det har gått för någon i klassen. Och med tanke på att det har gått en herrans massa år sen vi sågs sist så kändes det bra att han kände igen mig (fast han såg lite tvekande ut först). Jag har åtminstone inte åldrats till oigenkännlighet ännu. Skönt!
Men mötet med min kamrat från barndomen blev också en påminnelse om det förflutna, om hur viktiga vi vuxna är för de barn som finns i våra liv, och om hur lätt, och kanske helt omedvetet, en vuxen kan skada ett barn.
Jag frågade min gamla skolkamrat om han visste om vår lärare från mellanstadiet fortfarande lever och fick veta att hon dog i cancer för ett antal år sen. Jag skojade med honom och sa att "då kan jag kanske sluta vara bitter på henne nu" och undrade samtidigt för mig själv om jag varit det, bitter alltså.
När jag kom hem kunde jag inte låta bli att leta upp hennes dödsannons på nätet. Hon blev 68 år. Ett alldeles för kort liv. Hon fick kanske inte se sina barnbarn växa upp. Så sorgligt.
Jag brukar inte tänka så ofta på min lärare från mellanstadiet men det händer någon gång ibland att jag undrar. Som nu, när jag pluggar psykologi (försöker klämma in en distanskurs på deltid vid sidan om jobb och småbarnsmammalivet) och läser om hur barns möjligheter att klara av en uppväxt i skadliga hemförhållanden ökar markant om det finns någon annan vuxen som barnen kan få stöd av. Då undrar jag om saker och ting hade utvecklat sig annorlunda om jag hade haft en stödjande lärare, en som såg mig och som stärkte mig när jag behövde det som mest. Istället hade jag en lärare som av någon anledning inte tyckte om mig och som inte dolde det särskilt väl (undrar om hon ens försökte?).
Mellanstadietiden var för mig tiden då jag insåg mitt ringa värde (bli inte ledsna, jag har sen dess förstått att mitt värde inte alls är så bottenlågt som jag trodde då). Det var då mina föräldrar skilde sig. Det var då min pappa gick från att ha varit min pappa, som visserligen ofta var borta (han var pilot) och som alltid hade en massa för sig (mest sportrelaterat) som var viktigare än mig, till att bli en ganska perifer person i mitt liv som jag träffade någon gång ibland. Det var då min pappa sa upp sig från sin föräldraroll och min mamma, tyngd av det ansvar som föll på hennes bräckliga axlar, inte orkade. Det var tiden då jag gick från att ha varit en ganska snäll och beskedlig flicka (i skolan, hemma var jag nog inte så beskedlig) till att bli upprorisk och stökig.
När jag började högstadiet var jag en buse. Jag var uppkäftig mot lärarna, skolkade och kan inte minnas att jag gjorde en enda läxa. Varför skulle jag, jag var ju ändå inget bra. Trodde jag. För när jag väl blev vuxen och började plugga igen så insåg jag att det var helt fel. Jag var ju faktiskt riktigt bra på det där med att studera. Äntligen hade jag hittat något som jag var bra på! Jag tog mig igenom komvux lätt som en plätt och kammade hem höga betyg utan problem (okej, matten var väl inte helt enkel, men jag lyckades ta mig igenom den också utan större svårigheter). Jag trivdes som en fisk i vattnet på universitetet och efter att ha kommit igång läste jag dubbla utbildningar samtidigt utan att uppleva det som svårt. Hur kan det då komma sig att jag under mellanstadiet fick uppfattningen att jag var helt värdelös?
Mina föräldrar var inte särskilt intresserade av mina skolprestationer, de hade ju fullt upp med sina egna problem. Att det var så är nog en av anledningarna till varför det gick som det gick för mig. Men inte den enda. Min lärare under mellanstadiet spelade en stor roll i det. Hon hade en enastående förmåga att få mig att känna skam. En gång höll hon en rättegång mot mig i klassrummet. Inför alla barnen. Det var någon som hade lagt lera i en klasskamrats stövel. Jag fick skulden. Det var fruktansvärt. Efter det ville jag aldrig mer gå dit. Men jag var tvungen.
Att jag dessutom gick i en klass där jag inte passade in gjorde inte det hela bättre. I min klass var det sport som gällde. Helst fotboll, åtminstone för tjejerna (killarna hade lite mer valfrihet). Jag var spinkig och tunn och inte alls särskilt sportig. Dessutom saknar jag tävlingsinstinkt. Istället gillade jag hästar (jag red) och dans. Rätt sportigt det också egentligen, men inte på samma sätt som fotboll. Under en period spelade jag ändå fotboll eftersom det var det man skulle göra men jag slutade eftersom jag tyckte det var tråkigt.
Jag var inte mobbad. Ingen var någonsin dum mot mig. Det vara bara så att jag inte hade samma intressen som de andra i klassgemenskapen. Jag hade många vänner, men från andra klasser, så det var inte alls synd om mig. Men för att göra skoltiden rolig och intressant så fungerar kombinationen elak lärare + klass där en inte passar in + ointresserade föräldrar dåligt. Jag kan inte låta bli att tycka att det var synd att det blev så. För jag tror faktiskt att det där lilla barnet som var jag kunde ha haft en ganska lycklig skoltid om de vuxna runt omkring mig hade agerat annorlunda. Jag tror till och med att det hade räckt med en stödjande och uppmuntrande lärare för att helt vända utvecklingen och istället få mig att gilla skolan.
Jag hoppas innerligt att de vuxna som kommer att spela viktiga roller i mina barns liv kommer att vara sådana som vill och orkar se, förstå, och göra vad de kan för att stärka de barn som de arbetar med. För det kan vara helt avgörande för hur det går för barnen i skolan. Samtidigt lovar jag att från min sida göra allt jag kan för att stötta, uppmuntra och få dem att känna sig betydelsefulla (även när jag egentligen inte orkar).