Jag är en jojo
En intressant konsekvens av min tandoperation häromdagen är att jag har blivit medveten om hur många gånger jag böjer mig ner varje dag. Alltså, det är helt galet! Jag är en jojo!
Mina förhållningsorder efter operationen var att under två dagars tid bara äta kall, flytande, föda och att ta det lugnt och undvika att lyfta och att böja mig ner. Jag trodde nog att förhållningsordern om att bara äta kall, flytande, föda skulle bli svårast att följa. Men det har inte varit några problem alls. Tvärtom, det var rätt smidigt att inte behöva tänka på mat. Att leva på filmjölk och smoothies går hur bra som helst har jag märkt (åtminstone i två dagar). Fast kallt kaffe är rätt trist förstås, men det är jag van vid sen dess att trillingarna var pyttisar och jag aldrig hann få i mig kaffet innan det blev kallt.
Förhållningsordern om att inte lyfta och inte böja mig ned har däremot varit helt omöjlig att följa. Jag har lyft barn en del, precis som jag alltid gör, men har försökt att göra det så försiktigt som möjligt. Det har gått bra, bortsett från några rätt ansträngande lyft av barn som kastat sig på marken i protest (ett vanligt förekommande fenomen i denna familj). Att undvika att böja sig ner är däremot helt omöjligt! Hur sjutton gjorde jag när jag var gravid med trillingarna och magen var så stor att jag inte kunde böja mig ner (jag tippade över om jag försökte)? Böjde jag mig mindre när jag bara hade ett barn?
Saker och ting hamnar på golvet/marken precis hela tiden verkar det som. Barnen tappar saker var och varannan sekund och jag är inte mycket bättre själv. Rätt ofta hamnar även barnen på golvet/marken och behöver hjälp upp (det händer inte mig lika ofta). Till det tillkommer allt stök som barnen ställer till med, som också i stor utsträckning är koncentrerad till golvet. Så om jag inte böjer mig ner och plockar upp saker (eller barn) typ 50 gånger i timmen, får vi snart vada fram i ett hav av saker. Tur att jag är böjlig (förutom när jag har tandoperarat mig)!
