Sömnbrist och hjärnsläpp
Det är läskigt hur sömnbrist påverkar hjärnan och dess kapacitet! Jag tycker dessutom att det har blivit värre, jag klarar sömnbristen mycket sämre nu än jag gjorde under barnens första levnadsår.
I natt hade jag en riktigt dålig natt. En av trillingarna vaknade och var gnällig och hade svårt att somna om (hen hade också en riktigt dålig natt). Hen ville ha både det ena och det andra och jag servade, och när jag inte gjorde det blev det skrik och tandagnisslan. Då krävs det massor av empati och kärlek för att orka vara den tröstande, lugnande mamman en skulle behöva vara i det läget. Problemet är bara att när en är trött på gränsen till helt utmattad och desperat längtar efter att få sova så blir förmågan att känna empati och kärlek kraftigt nedsatt. Jag kämpade allt vad jag kunde för att inte avslöja för min gnälliga sömnmarodör att jag egentligen helst skulle vilja packa en väska och ge mig i väg till ett hotell (för att få sova) men misstänker att jag inte lyckades så värst bra.
Idag på jobbet skulle söka upp min chef. Efter några vändor till hennes rum (trodde jag) utan att ha hittat henne frågade jag några kollegor om de visste om hon var på kontoret idag. Jadå, hon sitter på sitt rum, fick jag till svar. Men, sa jag och pekade på rummet, hon är ju inte där. Men, sa mina kollegor, det är ju snart ett halvår sen hon bytte rum. Så läskigt! Hur kan jag bara glömma bort var min chef har sitt kontor någonstans? Vad är det som händer med min hjärna?