Småbarnskokongmamman läser tidning och funderar över sovrutiner
Det blev en lugn dag idag. Inte mycket mer än det som var absolut nödvändigt blev gjort. Två av barnen (Matias och Gabriel) åkte till simhallen en stund med sin pappa, och jag passade på att ägna lite tid åt Camila och Theo under tiden. Men medan de sov middag fick jag en stund alldeles för mig. Lyx! Jag kunde fika utan att bli avbruten sjuttiotusen gånger (varmt kaffe är sååå gott!) och lyckades till och med bläddra igenom en hel tidning utan att behöva lägga den ifrån mig en enda gång (eller få den tagen ifrån mig av någon som tycker att min tidning minsann behöver knölas ihop eller rivas sönder).
Då väljer jag att läsa en tidning som handlar om småbarn!!!?? En kan ju undra hur det står till i min knopp egentligen? Är jag helt insnöad? Det verkar inte bättre. Alla mina tidigare intressen tycks vara som bortblåsta och det är som om min hjärna inte klarar av att ta in något annat än sånt som har med barn att göra. Jag har blivit en sån där småbarnsförälder som jag lovade mig själv att jag aldrig skulle bli, det vill säga en sån där som helt stänger av sig från yttervärlden och borrar in sig i en småbarnskokong. En sån där som bara ser, och bara pratar om (hjälp!), sina barn.
Min välförtjänta barnfria fikarast ägnade jag åt att läsa om barn. En del får visst aldrig nog!
Tidningsläsandet gav i alla fall min enkelspårade hjärna lite att reflektera över. Senaste numret av Vi Föräldrar (Nr 10>2016) innehåller bland annat en artikel om sovrutiner. Hur laddad den frågan är märks av den diplomatiska tonen i artikeln. Så diplomatisk att jag inte ens lyckas få klart för mig vad som rekommenderas.
Så jag gjorde mitt bästa för att läsa mellan raderna och drog slutsatsen att det som förespråkades var att försöka "gilla läget" och lyssna på barnens behov. Samsovning presenteras som en bra lösning för dem som tycker att det funkar. Bra, då fick jag känna mig lite bekräftad, för att gilla läget är min främsta överlevnadsstrategi, och att alla barnen sover i samma rum som mig själv är det absolut smidigaste just nu (två av dem sover dessutom i samma säng som mig). Men det är inte alla som accepterar att jag har valt att göra så. Jag möter rätt ofta personer som ser det som sin uppgift att rädda mig och mina barn från vårt förfärliga samsovningsöde genom att övertyga mig om att barnen måste sova i egna rum (hur skulle det rent praktiskt gå till i vår lilla lägenhet?). Varför då, undrar jag??? Jag kan liksom inte förstå varför det skulle vara bättre för dem att ligga ensamma om nätterna än att få vara nära sin mamma (dvs den person som ger dem trygghet)? Men jag kritiserar inte dem som väljer andra lösningar. Var och en får göra på det sätt som passar bäst för dem, tycker jag. Vad tycker ni?