När Matias kom till världen
Idag tänkte jag berätta om när Matias, mitt ”stora” barn kom till världen för snart fem år sen.
Matias föddes klockan 12:21 en solig dag i mitten av december 2011 på ett privat sjukhus i Guatemala City, till tonerna av Beatles (radion stod på i operationssalen). Han var otroligt önskad. Efter många år av längtan efter barn, misslyckade försök att bli gravid, förlorade graviditeter (ett missfall och två utomkvedshavandeskap), hormonbehandlingar, inseminationer och slutligen IVF, så blev det äntligen ett barn. En alldeles perfekt, och helt vansinnigt fin, liten pojke.
Graviditeten hade flutit på ganska bra och eftersom jag var livrädd för att förlora det lilla fröet i min mage skötte jag mig exemplariskt hela graviditeten. Jag följde alla råd som gick att få och drack jag inte ens kaffe (jag älskar kaffe så att avstå från det var verkligen svårt). Mitt fokus låg helt på det lilla barnet som växte inne i mig. Jag pratade med honom, sjöng för honom, satt i timmar och tittade på bilderna från ultraljuden (i Guatemala är det inga begränsningar på ultraljud och det gjordes ett vid varje uppföljning). Vi bondade och byggde upp vår relation till varandra redan långt före dess att han var född.
Det enda som störde under graviditeten var att relationen med den person som då var min man, som numera är mina barns pappa (min exmake), började bli sämre och sämre. Det var som om graviditeten gjorde att vi plötsligt såg varandra i ett annat ljus. Våra förväntningar på varandra förändrades och hamnade i kollisionskurs på ett sätt som gjorde att ingen av oss varken kunde, eller ville, leva upp till den andres förväntningar. Det gjorde att jag kände mig väldigt ensam under graviditeten. Jag var besviken, ledsen och orolig, men ändå förtröstansfull i mitt hopp om att barnets födelse skulle föra oss samman igen. Det var ju det här vi hade kämpat för så länge!
Matias föddes med kejsarsnitt. Under graviditeten var jag helt inställd på att det skulle bli en naturlig förlossning och jag förberedde mig för det. Men i Guatemala föder de flesta kvinnor som har råd att vända sig till privat vård (dvs har rätt sorts försäkring) genom kejsarsnitt. Läkarna rekommenderar det och hävdar att det är mindre riskfyllt, men i själva verkat handlar det om att det blir smidigare och mer lukrativt för läkarna. Min första läkare rekommenderade kejsarsnitt redan från början av graviditeten med hänvisning till min ålder (jag var 40). Då bytte jag läkare till en som bedyrade att hon respekterade mitt val att vilja föda naturligt. Men i slutet av graviditeten propsade hon ändå på kejsarsnitt och menade att bebisen (Matias) var alldeles för stor för att kunna födas naturligt. Jag var besviken men vågade inte säga emot. För tänk om hon hade rätt.
Jag upplevde förlossningen som ganska hemsk. Förmodligen för att det inte alls blev som jag hade föreställt mig. Jag var ju inställd på en naturlig födsel. Narkosläkaren bedyrade att det inte fanns några biverkningar från ryggmärgsbedövningen men jag fick blodtrycksfall och mådde jättedåligt. Jag skakade som i frossa i flera timmar efteråt. När bedövningen väl släppte fick jag jätteont i ryggen där sprutan hade satts. Det tog cirka tre veckor innan det gick över, och under den tiden kunde jag knappt röra mig. Jag förlorade också känseln i ett ganska stort område av magen, vilket enligt läkaren skulle gå över så småningom. Men det har det fortfarande inte gjort, snart fem år senare.
På sjukhuset fick jag kämpa och bråka för att få ha mitt barn hos mig och för att få helamma honom. I flera timmar varje dag tog de ut honom mot min vilja (han skulle badas sa de, men det kan väl inte ta flera timmar?) och de gav honom sockerlösning i flaska fast att jag sagt att jag inte ville det eftersom det skulle störa processen med att få amningen att fungera. Men jag fick i alla fall ha honom hos mig på nätterna, trots att personalen grälade på mig om att jag behövde vila. Allt detta gjorde de såklart i all välmening, men det var oerhört frustrerande att inte bli respekterad i sina önskemål.
Trots att jag mådde rätt dåligt under förlossningen var det första mötet med Matias alldeles fantastiskt. Jag glömmer det aldrig. Han var den finaste bebis jag någonsin sett. Jag hade ställt in mig på att han skulle vara skrynklig och kladdig och inte så vidare vacker och minns att jag blev förvånad. Det första jag tänkte när jag såg honom var ”nämen, du är ju jättesöt!”. Sen kom lättnaden. Äntligen var han här, vi klarade det!
Matias vägde 3962 gram och var därmed helt enorm enligt personalen på sjukhuset i Guatemala. Själv tyckte jag att han var pytteliten. Men i jämförelse med de andra nyfödda barnen på BB avdelningen vi låg på så såg han helt klart lite annorlunda ut. Han var stor, rosa och nästan skallig (och jättefin!). De andra bebisarna var små, håriga och mörka (och också jättefina!).
