mammablackfisk.blogg.se

Ibland undrar jag över oss människor. Hur kan det komma sig att det händer så mycket hemskt i världen, och att det mesta av allt hemskt som händer faktiskt skapas/görs av människors? Varför begår människor onda handlingar?

 

Jag tänker på de människor som jag känner, om någon av dem är kapabel att göra något riktigt hemskt mot någon annan? Jag har svårt att tro det. Men ändå, människor dör i massor varje dag på grund av att andra människors agerande. Krig, mord, tortyr, förtryck och våld är en del av allas vår vardag. Mer direkt och drabbande för vissa än för andra. Men ändå, ingen är förskonad. Även när vi inte är direkt drabbade så hör vi om det, läser om det, ser det, och till och med frossar i det helt frivilligt (även om det då oftast är i fiktiv form). Människors ondska skrämmer och fascinerar. Kanske för att den faktiskt finns på riktigt, men samtidigt är så obegriplig?

 

Igår var en sån dag när jag funderade över såna saker. Det hände något som fick mig att fundera just på hur människor fungerar, varför det är så svårt för många att sätta sig in i någon annans situation, och varför en del människor är så fantastiska och omtänksamma medan andra inte alls bryr sig om hur andra människor har det. Varför är en del människor förstående och tålmodiga medan andra är arga och fulla av hat? Vad beror det på?

 

Vi var på väg hem från förskolan. Alla barnen satt i sin fyrlingvagn som med barnen i väger en väldigt massa (typ 80kg) och som dessutom börjar bli rejält sliten och svårt att dra (jag vet, Matias är för stor för att åka vagn, men han var trött). Att snabbt flytta vagnen i sidled är inte möjligt, och det krävs en ganska rejäl styrkeinsats för att över huvud taget lyckas med en sån manöver. När vi svängde runt ett hushörn mötte vi en man som var på väg i motsatt riktning. Vi var då rätt nära husväggen vilket gjorde det svårt att gå förbi oss på vänster sida om vagnen, men på andra sidan fanns det gott om plats på trottoaren. Istället för att ta några steg åt sidan för att släppa fram oss gick han rakt fram mot oss vilket gjorde mig tvungen att stanna eftersom jag annars skulle ha kört på honom med barnvagnen. Så stod vi i någon sekund innan jag föreslog att han kanske kunde tänka sig att gå förbi oss på andra sidan barnvagnen. När han insåg att jag inte tänkte flytta på mig (hade jag kunnat hade jag nog instinktivt gjort det) så blev han blev urförbannad och klämde sig på ett våldsamt sätt förbi vagnen, skrek jävla idiot åt mig och stegade iväg osande av aggressivitet. Jag hade god lust att ropa något efter honom om vad jag tyckte om hans beteende, men vågade inte.  

 

Denna man, i 30 årsåldern, blond med hästsvans och hipsterskägg, tyckte alltså på fullaste allvar att jag och barnen skulle flytta på oss så att han inte skulle behöva ta några steg åt sidan. Fem personer och en tung vagn skulle, enligt honom, snällt bereda väg åt honom. Och när vi inte gjorde det så tyckte han sig ha rätt att skrämma mina barn (och mig) och skrika förolämpningar till deras mamma. Jag kan inte låta bli att undra vad som får honom att tro att det är ok? Och varför blev han så arg? Så obegripligt.

 

Det är mycket som är obegripligt för mig (jag är kanske lite dum?). Mannen som vi mötte igår betedde sig på ett sätt som är obegripligt för mig, precis som att det är obegripligt för mig att det finns krig, eller att nästan 17 % av Sveriges invånare skulle rösta på Sverigedemokraterna om det hölls val nu (källa: Sifo).