mammablackfisk.blogg.se

Listor där saker som man inte ska säga till någon som befinner sig en viss situation/har ett visst tillstånd (Diabetes, rullstolsburen, gravid, nybliven förälder, etcera)  är populära i bloggvärlden, och senaste tiden har många såna synts på blogg.se. Jag tänkte att jag inte ska vara sämre, utan hakar på trenden med min egen lista; 10 saker du inte ska säga till någon som har trillingar (plus eventuella syskon):

 

 

Skulle jag få betalt för varje gång jag får höra detta skulle jag vara rik nu. Vi råkar ut för denna kommentar/fråga i stort sett varje gång vi vågar oss ut genom dörren. Jag undrar hur det känns för mina barn?  Är vi verkligen sååå konstiga?  Jag vet att jag har många barn (även om jag faktiskt inte tycker att de är så extremt många) så du behöver inte tala om det för mig.  

 

 

Ok, denna fråga är rätt oskyldig, och problemet med den ligger egentligen inte i frågan i sig, utan i det faktum att det blir tjatigt att hela tiden bli stoppad och utfrågad av okända människor som man passerar på gatan och kan vara väldigt irriterande när vi har bråttom. Frågan följs dessutom ofta av mindre oskyldiga följdfrågor och kommentarer (se nedan). Men ok, om du kompletterar frågan med något positivt, som till exempel "vad häftigt!" eller "men åh vilka fina barn!", så förlåter jag dig direkt. 

 

 

Öhh, finns det onaturliga barn?  Av plast, eller? Att denna fråga dessutom ställs i barnens närvaro (japp. det händer ofta) är för mig helt obegripligt. Hur tänker folk? Dumma frågor får dumma svar  (altså, jag förstår vad det är du vill veta, se nedanstående kommentar för min åsikt om det).

 

 

 

Jag är verkligen helt förbluffad över hur många som helt ogenerat klämmer ur sig denna fråga!  Har du med det att göra??? Det är privat! Och tycker du verkligen att det är något jag ska behöva förklara för mer eller mindre okända människor, medan barnen lyssnar? 

 

 

Alltså, vad tror du själv? Hur skulle det gå till? Även om det skulle vara tekniskt möjligt att planera att få trillingar så skulle det nog inte vara jättemånga som valde att göra det. Vet du hur riskfylld en trillinggraviditet är?

 

 

Det här är den kommentar som jag avskyr mest av allt. Det skär i mitt hjärta att mina barn får höra detta titt som tätt. För även om kommentaren inte är direkt riktad till dem så är budskapet som de snappar upp glasklart, de betraktas som en börda för sin mamma. Älskade ungar! Lyssna inte på dessa dumma människor, ni är inte någon börda, ni är det bästa jag har!!

 

Det är inte någon kommentar som hjälper mig heller. För visst är det jobbigt ibland, men att ständigt bli påmind om det gör ingenting bättre. Jag behöver pepp och kommentarer som ger mig energi, inte en massa negativitet. För om du tycker synd om mig kanske jag också börjar göra det, och självömkan har jag varken tid eller lust att ägna mig åt.

 

 

Detta är lightversionen av föregående kommentar och även om budskapet är lite mer inlindat här så är det ändå inte vad mina barn behöver höra för att känna sig önskade. Dessutom är det ju helt onödigt att informera mig om detta, eftersom jag såklart redan är väl medveten om hur fullt upp jag har.

 

 

Se svar till kommentar 6, eftersom en sådan kommentar indirekt antyder att jag har det svårt.  Dessutom, hur vet du det?  Jag trodde inte heller att jag skulle klara det och ägnade en stor del av graviditeten med trillingarna åt att oroa mig. Men det går. För allt (nästan) går när en måste. Dagens situation, med i genomsnitt cirka två barn per familj, är dessutom en ganska ny företeelse. Förr var det vanligt med många barn, och folk klarade det då utan tvättmaskiner, diskmaskiner, förskolor, bilar, internet (för information och rådfrågning), mikrovågsugnar, etcera. Så visst skulle du klara det! Men eftersom jag, som konstaterades i kommentar 7 har fullt upp, så har jag inte tid att gå in i en djupare diskussion med dig om det. Och eftersom sannolikheten att du ska hamna i samma situation som mig är pytteliten behöver du kanske inte heller ägna tid åt att fundera över huruvida du skulle klara det eller inte.  

 

 

Denna fråga kommer tre av mina barn att få svara på under hela sitt liv. Det är ju en ganska oskyldig fråga, och grundar sig såklart i välmenad nyfikenhet. Ingen skada skedd. Men tjatigt. Och svårt att svara på när en aldrig har provat på något annat. Hur känns det att vara enling? Vill ni ge barnen uppmärksamhet för deras trillingskap så säg istället något positivt såsom, "vad häftigt, det skulle jag också vilja vara!"

 

 

Denna fråga kommer ett av mina barn att få svara på under hela sitt liv (när någon frågar brukar han blänga argt på den personen och fnysa, så förvänta dig inget trevligt svar). Att vara storasyskon till trillingar är såklart både jättejobbigt (bland annat på grund av alla kommentarer och frågor en får) och jätteroligt. Tre småsyskon att konkurrera om uppmärksamheten med är inte alltid så lätt, men det innebär också att en har många att leka med och många som ser upp till en. Hur som haver så har min lilla trillingstorebror inte något annat val, och heller inte något annat att jämföra med. Det är inte uppskattat (av mig) om frågan får honom att börja tänka på hur jobbigt det kan vara, eller fundera på att hans liv skulle kunna ha varit annorlunda (mer uppmärksamhet till just honom) om han hade fått ett enlingsyskon istället. Jag vill ju att mina barn ska uppleva syskonskapet som något positivt. Så om du vill kommentera det faktum att han är storebror till trillingar får du gärna göra det på ett positivt sätt, till exempel "Vad kul, det skulle jag också vilja vara!".