Känslomässig berg och dalbana
Livet som ensamstående mamma till fyra små barn är verkligen en känslomässig berg och dalbana. Jag pendlar hela tiden mellan extrempunkterna i mitt känsloregister. Ena stunden lullar jag omkring i ett lyckorus av kärlek bara för att i nästa befinna mig i mörkt moln av frustration.
Idag har det varit mycket kärlek. Så där så att modershjärtat liksom svämmar över. Ända till för en stund sen när ett av barnen fortfarande låg och bökade och snurrade runt i sängen utan minsta intention att sova trots att jag legat bredvid och inväntat hennes insomnande i över en timme (de andra tre somnade inom 20 minuter efter att vi lagt oss). Då hamnade jag istället i frustrationsmolnet. Tills hon äntligen somnade och jag gick upp och tittade på nyheterna, som rapporterade från Aleppo och särskilt tog upp hur kriget i Syrien drabbar barnen. Då drabbades jag istället av sorg och vemod kombinerat med en störtvåg av tacksamhet över att jag har mina fina barn, och för att de just nu ligger trygga och mätta och sussar sött i sina sängar.
Vem har sagt att en legolåda inte också kan vara en hatt? Theo hävdar bestämt att det är en hatt han har på huvudet och att han är jättefin i den.