Bottendag - grinig mamma
Igår var en riktig bottendag vad gäller mitt föräldraskap. Efter att ha haft sjuka barn till och från under rätt lång tid nu börjar jag känna mig ganska sliten. Att vistas inne i vårt hem för många dagar i streck (eller ens en hel dag) är inte så bra för min psykiska hälsa har jag märkt. Det är så trångt och stökigt och jag står inte riktigt ut med det. Samtidigt är det helt omöjligt för mig att hinna göra något åt det (eller orka, jag är ju för det mesta helt slut). Det är oerhört stressande och frustrerande. För var jag än befinner mig i vårt hem, och var jag än tittar, blir jag hela tiden påmind om allt jag skulle behöva göra. Jag försöker allt vad jag kan att gilla läget, att acceptera att det är som det är, och vara tacksam för det vi har (t.ex. tak över huvudet, varandra), men lyckas inget vidare.
Igår hade jag dessutom hormonerna emot mig. Mina förutsättningar för att vara den där tålmodiga, lugna, trygga, pedagogiska och förstående mamman som jag vill vara, var alltså inte på topp. Att barnen är lika griniga som jag efter att ha varit sjuka och instängda hemma (Gabriel och Camila är fortfarande snoriga) i flera dagar gjorde inte det hela bättre.
Idag skäms jag över hur vresig och grinig jag var mot mina barn igår. Måtte detta bli en bättre dag!!
Hur kan det komma sig att lekhörnan ser ut så här när jag går upp
på morgonen när jag ju städade den innan jag gick och la mig igår
kväll? De är så attans snabba!!!
Så här nära varandra sitter de ofta fastän de har
hela soffan att bre ut sig på. Gosungar!