Bajsåldern
Barnen, eller åtminstone ett av dem (den äldsta av dem), har kommit in i bajsåldern. Med råge!! Plötsligt handlar allt om bajs här hemma. Att byta ord i olika meningar till "bajs" är vansinnigt roligt tycker barnet ifråga, och en hel uppsjö av barnsånger på temat bajs har uppfunnits och sjungs livligt, mest hela tiden. Ekorren som satt i granen skadade inte alls sin långa svans om ni trodde det, han skadade sin långa, ludna, bajskorv. Och bä bä vita lamm tillfrågas inte om huruvida hon har något ull utan numera är det bajs som det vita lammet förväntas leverera, och två små bajskorvar till lille lillebror.
Men jag klagar inte. Den gnälliga tonen som annars så ofta hörs hos oss, ofta i form av långa, utdragna, "maaaaammmaaaaaa", är jag rätt trött på, så att lyssna på "bajs" är faktiskt betydligt trevligare. Det sägs nämligen för det mesta i en glad ton och följs av en skrattsalva. Tänk, efter att ha haft bajs som en så påtaglig (och illa omtyckt) faktor i mitt liv under rätt många år nu, oftast i form av äckliga bajsblöjor, har jag äntligen hittat något positivt med bajs. I ordform får det tydligen mitt barn att skratta och vara glad. Och ibland kan inte jag låta bli att dra på smilbanden lite själv (har rätt barnslig humor). Men jag hoppas nog ändå att denna fascinering av bajs ska passera förbi någorlunda fort, för det blir rätt tjatigt. Och när vi är utanför hemmets väggar, och har folk omkring oss, så är det inte alls lika roligt när barnet pratar högt och ljudligt om bajs.
Känsliga personer uppmanas hålla sig undan från vår familj ett tag framöver!
Gårdagens lunch i simhallens cafeteria inleddes med följande dialog:
- Ska vi äta bajs?
- Nä, vi ska äta korv
- Bajskorv!
