Ropa inte hej - virussanering i hemmet, igen, och igen, och igen
"Man ska inte ropa hej förrän man har kommit över bron" säger ordspråket, och att det ligger något i det har jag fått känna på ofta. Men jag är nog rätt trögskallig för jag verkar inte ha lärt mig ett dugg av det. Jag fortsätter att göra samma misstag. Jag är nämligen en obotlig optimist och som sådan tar jag ofta ut segern för tidigt.
Det är precis vad jag har gjort under den senaste tiden och jag har dessutom lyckats begå samma misstag flera dagar i streck. Så här;
Lördagen ägnade jag åt att sanera hela hemmet. Då hade det gått över 48 timmar sen M kräktes andra gången (känsliga läsare bör sluta läsa här) och eftersom det skedde på ett sätt som gjorde att alla barn utsattes för smittan (i soffan och sen hela vägen därifrån till badrummet) drog jag slutsatsen att ingen mer skulle insjukna, baserat på information från Vårdguiden om 12-48 timmars inkubationstid. Jag var rätt så ordentligt glad för att två av barnen (och jag själv) kommit undan, och satte glad i hågen igång med att skrubba bort all tänkbar smitta från vårt hem.
Virussanering pågår (ja, jag är medveten om att dessa produkter
skadar miljön, ifall någon undrade, men nöden har ingen lag).
Att ens genomföra någon form av vanlig städning är bara det en utmaning när en är själv med fyra småbarn och att göra en riktigt grundlig rengöring, där inte ett enda litet virus får komma undan, är nära på stört omöjligt. Men jag gjorde det. Framför en nyfiken publik skrubbade jag rent hela badrummet. Det blev inget vidare miljövänligt företag, men det kunde inte hjälpas, virusen skulle bort, kosta vad det kosta ville!
Min nyfikna publik blev dock snart otålig och ilsknade dessutom till när den (de) inte fick delta i skrubbandet. Att jag försökte förklara för dem att det inte alls var roligt och att starka medel och smittsamma virus är sånt som de måste hålla sig på avstånd från men att det var fritt fram för dem att städa i lekhörnan istället hjälpte inte ett dugg. Tvärtom, för de övergav mig i badrummet och passade istället på att i stort sett riva ner hela huset medan jag var sysselsatt med badrumssanering.
Priset jag fick betala för att jag ägnade en lång stund åt att rengöra badrummet i lördags. Barnen ställde till med detta under tiden.
Att städa undan röran de hade ställt till med tog två timmar (med alla avbrott som barnen orsakar). När allt var klart var jag så nöjd. Äntligen virusfritt! Jag nattade mina nybadade (virussanerade) barn i de nybäddade (virusanerade) sängarna. Men som sagt, man ska inte ropa hej. Vid ettiden på natten blev jag väckt av att G kräktes. Suck!
Så söndagen ägnades också åt virussanering. Det var bara att göra om det hela igen. För nu hade ju inkubationstiden verkligen passerat så nu var jag säker på att det hela var över och ett av barnen (C) hade kommit undan. Men det var visst inte dags för att ropa hej ännu den här gången heller, för den natten blev jag också väckt. Då kräktes C. Suck!
Måndagens virussanering gjordes betydligt mer halvhjärtat. Och tur var det för sen satte diarreerna igång (sååå äckligt, att torka kräks är rena lyxsysselsättningen i jämförelse med att ha diarresjuka blöjbarn). Suck!