mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Barn har rätt att få finnas - och vistas på transportmedel!

Debatt, Livet i v�r familj Barn, Debattinlägg, Egoistiska föräldrar, Flyg, Flygresor, Gapande telningar, Resa, Skrik, Sydsvenskan, Transportmedel, Åsikter Permalink2

Varning för långt inlägg!

Nu är jag arg. På Sydsvenskans Åsikter pågår en hetsig debatt om huruvida barn (främst små) ska få flyga eller inte (du hittar debatten här). Flera av debattörerna tycker att det är fullkomligt fruktansvärt (att likställa med helvetet) att få sin bekvämlighet på flyget störd av barn som skriker och har svårt att sitta stilla, och de hävdar att småbarnsföräldrar som tar med barn på flyg är egoistiska.

Jag tillhör den priviligierade skara som har flugit mycket i mitt liv (tills trillingarna föddes, sen dess har jag inte flugit), både privat och i jobbet. Åtskilliga är de gånger som jag har fått min bekvämlighet på flyget störd. Då jag har behövt jobba för att förbereda mig inför de möten som väntar under min resa, eller velat vila på vägen hem efter en intensiv arbetsresa, eller bara önskat mig en avkopplande start på min semesterresa, men haft oturen att hamna bredvid någon som tyckt att jag istället ska ägna mig åt att lyssna på dem (att säga ifrån har visat sig hjälpa föga), eller i närheten av överförfriskade groggdrinkare som tycker att det som de vill säga är så intressant att det bör basuneras ut med en volym som hörs över halva flygplanet, hela resan.  Eftersom jag är känslig för dofter har jag också ofta våndats bland alkoholångor, parfymmoln och svettdofter, som mina medpassagerare frikostigt har bjudit på. När jag var yngre fick jag också vid flera tillfällen uthärda sliskiga inviter från främmande män som jag råkat hamna bredvid (inte kul när man dessutom är tvungen att sitta kvar bredvid personen ifråga fram till landning, vilket ibland kan innebära en hel natt).  Så visst kan jag hålla med om att det finns personer som beter sig egoistiskt på flyg.

Det har också hänt att jag har blivit störd av barn, men inte alls lika ofta. Detta trots att det alltid funnits barn med på flyget. I de allra flesta fall går det nämligen alldeles utmärkt att flyga med barn. Jag vet det, jag har sett det många gånger och jag har gjort det många gånger själv. Under M:s första 1,5 levnadsår var han med mig på internationella flygresor hela åtta gånger, varav fyra riktiga rysarlångresor. Det gick jättebra. 

Så vitt jag vet är flyg ett transportmedel, inte ett kontor eller ett vilohem. Flyg finns för att förflytta människor (barn är också människor) från ett ställe till ett annat. Vissa beteenderegler gäller på flyg, precis som på andra transportmedel. Att i möjligaste mån inte störa sina medpassagerare är en sån regel, och den respekteras för det mesta, men inte alltid av de människor som befinner sig på flyget. Föräldrar som reser med barn gör i de allra flesta fall sitt absolut bästa för att se till att deras barn inte stör de andra resenärerna, men eftersom barn är barn är kan det ibland uppstå situationer där det inte blir som man har tänkt. Så är det. Barn är helt enkelt inte förutsägbara och ibland kan de vara rent av svårhanterliga. Det får vuxna människor helt enkelt stå ut med. För barn är människor och en del av samhället (utan barn finns det snart inget samhälle längre). De finns och har rätt att finnas, synas och höras. Precis som vuxna.  

Eller hur???

Nedan följer mitt arga svar till det inlägget som startade debatten om barn på flyg i Sydsvenskan (inlägget hittas här). Men som vanligt när jag ilsknar till och skriver svar på debattinlägg (det händer lite då och då, jag har en mapp på datorn full med halvfärdiga debattinlägg och inlägg som blivit klara för sent för att publiceras) så lyckas jag inte få klart mitt svar förrän det har gått flera dagar, och då blir det  inte publicerat eftersom det redan har publicerats en massa liknande svar (eller så är det för dåligt skrivet).

 Inlägg i Sydsvenskan den 15 maj 2016 om barn på flygplan.

 

Den 15 maj publicerade Sydsvenskan ett debattinlägg med titeln ”Alla på flyget tycker inte att det är gulligt med era gapande telningar”. Debattören, Christel Larsson, klagar på att barn ombord på flygplan förvandlar den ”efterlängtade och avkopplande semester” som hon sett fram emot till ett ”helvete” genom att gallskrika och bete sig störande medan deras ”egoistiska” föräldrar antingen låter dem härja fritt eller står maktlösa inför beteendet.

Enligt Christel Larsson är småbarnsföräldrar som vågar sig på att resa med sina barn ”egoistiska” eller snarare, småbarnsföräldrar är egoistiska rent generellt. Särskilt egoistiska är visst de föräldrar som ”tycker att deras barn är de gulligaste i hela världen”. Hon avslutar inlägget med att göra gällande att ”Egoismen genomsyrar hela samhället”, och anspelar på ”barn som terroriserar i matbutikerna” som bevis på detta.

Jag blir beklämd när jag läser Christel Larssons inlägg. Är hon medveten om att barn faktiskt är människor? Tycker hon att vi ska införa apartheid mot barn (minns Rosa Parks protest mot att svarta endast fick sitta i en särskild del av bussen)?

Inlägget vittnar om en människosyn som är skrämmande. ”Väluppfostrade barn är gulliga” skriver Larsson, som om det vore djur det handlar om. Vad hon åsyftar med ”väluppfostrade” är oklart men det framgår att hon tycker de flesta barn inte ingår i den kategorin. Att kräva att späd- och småbarn på 0-3 år ska vara ”väluppfostrade” visar på låg kännedom om barns neurologiska, kognitiva och emotionella utveckling.

Barns rätt att få vistas i det offentliga rummet debatteras ofta på tidningarnas insändarsidor, och med jämna mellanrum även i debattkolumnerna. Det är många som stör sig på barn och som kokar av ilska över de föräldrar som vågar sig på att ta med sig sina barn ut i samhället. Särskilt illa tycks det vara när barns vistas på transportmedel. På bussar, tåg, och flyg syns irriterade vuxna blänga, sucka, och ibland uppträda aggressivt mot barn och deras föräldrar.  Ingen ifrågasätter om den vuxne som suckar och blänger är väluppfostrad eller inte, eller borde få vistas på transportmedel eller ej (hens beteende bidrar ju till att förvärra situationen genom att skapa mer stress hos barn och föräldrar), eller kanske rent av är egoistisk när hen sätter sin möjlighet att få en avkopplande resa före barns rätt att få röra sig i samhället? Att vuxna ofta både hörs och tar plats är en helt annan sak.

Under mitt äldsta barns första år bodde vi på en annan kontinent där synen på barn var annorlunda. Barn sågs som en tillgång och som en naturlig del av samhället och jag upplevde aldrig att någon betraktade mitt barn som ett problem. När vi flyttade till Sverige blev det en chock. Som mamma till numera fyra små barn (lugn, ni behöver inte bli upprörda, jag valde inte att få så många barn utan råkade få trillingar) lever vi ett begränsat liv. Om vi inte ska riskera att störa någons bekvämlighet får vi hålla oss hemma, i lekparken eller på Mac Donalds. Andra platser är främst till för vuxna varav många inte vill få sin bekvämlighet störd (av en insändare i lokalpressen fick jag veta att det till och med är till besvär när barn befinner sig på den gemensamma gång- och cykelvägen som leder till mina barns förskola eftersom det störde hans framfart på cykeln).

Men eftersom jag är ensamstående med barnen, och det i Sverige bara är tillåtet att ha barn på förskola den tid föräldrarna arbetar, så har jag inget annat val än att ta med mina barn när jag ska handla. För mat måste vi ju ha. Jag tar då till alla knep jag kan för att hålla dem tysta och lugna i affären så att de inte ska störa någon. Ofta går det bra, men inte alltid. För eftersom de är små (en fyraåring och tre tvååringar) kan jag inte garantera att de inte ska få ett ilskeutbrott, kivas med varandra, skrika, eller bli uttråkade och inte vilja vara stilla.  

Men, mina barn spottar inte slemmiga loskor på gatan, kastar inte skräp och fimpar på marken, pratar inte högljutt i sina mobiltelefoner, blåser inte cigarettrök över förbipasserande, sprutar inte på sig moln av parfym, etcera.  Aldrig suckar, stönar eller blänger de på personer som de inte känner bara för att de anser att dessa inte beter sig, eller ser ut, på det sätt de tycker att de ska göra. Och aldrig någonsin beter de sig aggressivt mot främmande personer. Så kanske är de ändå rätt ”väluppfostrade”.

#1 - - Anneli:

Heja Lisa!!!! Kanon att du svarar upp... denna fientliga barninställning måste få svar på tal- Inga barn- ingen mänsklighet..
Dessutom kan man ju fråga sig hur DE VUXNA MOGNA FÖRSTÅNDIGA MÄNNISKOR själva fungerade mellan t ex 0 - 3 år... Förhoppningsvis som barn ska fungera i den åldern... En liten påminnelse kanske att vi alla varit barn såklart och jag vill gärna tro att alla barn har och kommer vara och finnas i samhället och offentligheten!!

Svar: Bra rutet!!
Mamma bläckfisk

#2 - - Ammi:

Bra sagt Lisa håller med dig fullkomligt 😉

Till top