Två- och ett halvtåringar
"Two and a half year olds, you can´t live with them, you can´t live without them" skrev en Facebookvän på sin tidslinje för några dagar sen. Nä, precis! Jag håller med till hundra procent! Detta är mitt största dilemma just nu. För jag har ju tre. Alltså, 3 x omöjligt!
Det spelar ingen roll hur jag än vänder ut och in på mig själv för att göra dem nöjda. Det är alltid någon som är missnöjd. Det är helt enkelt omöjligt. Att göra tvärtom, det vill säga, att strunta i att försöka göra dem nöjda, går inte heller. Tro mig, jag har prövat, ingen bra ide!!!
Två av mina ilskna två och ett halvtåringar i full färd med att vända upp och ned på sin lekhörna.
Mina 2,5-åringar är sååå arga! De blir arga för att de måste sitta i vagnen, för att de inte får sitta i vagnen, för att de måste borsta tänderna, för att de måste klä på sig, för att de måste gå och lägga sig, och så vidare, och så vidare. De blir rasande för allt de måste göra och för allt de inte får, eller kan, göra. Det råder fullkomlig diskrepans mellan min vilja och deras vilja, och total obalans mellan det som de vill göra och vad som är tillrådligt eller ens möjligt. I stort sett inget av det som jag tycker att de ska göra (till exempel borsta tänderna vid läggdags) vill de göra, och i stort sett allt som jag inte tycker att de ska göra (till exempel stoppa fingrarna i eluttaget) blir de vansinnigt arga för att de inte får göra. Att deras valmöjligheter dessutom begränsas av att jag är själv om att ta hand om fyra barn gör inte saken bättre. För det är ofta omöjligt för mig att göra dem till lags (ingen risk för curling i denna familj, det finns det inte tid eller händer till). Och även när det är möjligt så får de oftast vänta en stund först, vilket leder till ännu mer frustration. För 2,5-åringar kan inte vänta. Inte ens en sekund.
Det finns inga gränser för deras frustration. Det är som om den konstant ligger och bubblar under huden på deras gosiga små 2,5-årskroppar för att med jämna (eller ojämna) mellanrum kulminera i fullkomligt rabiata ilskeutbrott. Som rytande små minivulkaner. Då bjuds det frikostligt på hela spektrumet av möjliga ilskeuttryck. Det sparkas, viftas, slåss och skriks!! Det skriks så att trumhinnorna (mina) spräcks (nästan).
Det är inte lugnt mellan ilskeutbrotten heller. För då sipprar frustrationen istället ut i form av gnäll. Detta ständiga gnäll!!! Jag blir tokig!! Att jag dessutom har, och alltid har haft, en väldigt låg toleransnivå för gnäll (utom mitt eget) gör inte saken bättre.
Men trots allt kan jag inte för allt i världen tänka mig att vara utan dem. För visserligen är 3 x omöjligt en ganska stor dos omöjligt. Men 3 x 2,5 åringar innebär också 3 x kärlek, 3 x gos, 3 x stolthet (de går fort framåt i utvecklingen för 2,5 åringar, så det finns mycket att bli stolt över), 3 x skratt, 3 x söt, och så vidare. Det positiva väger med råge upp det negativa! Och bara en kort stund efter att jag har dragit en lättnadens suck på morgonen efter att ha lämnat barnen på förskolan så förvandlas lättnaden till saknad.
Har du något tips om hur en kan boosta sitt tålamod så tar jag tacksamt emot det! Jag behöver enorma mängder av den varan nu, men har dessvärre helt slut i tålamodsdepåerna.