En tuff dag
Att ha fyra små att ta hand om är tufft, för det mesta. Men hur tufft det är varierar. Livet som ensamstående fyra(små)barnsmamma är att ständigt befinna sig i en berg- och dalbana. Det går susande fort och kasten mellan höga berg och djupa dalar är snabba. En del dagar består av lika delar av vardera, andra är fulla av guldstunder och då känns dalarna inte alls djupa, och så finns det dagar som denna. Magnituden av den ständiga sömnbristen, eventuella virus på besök i familjen, utvecklingsfaser hos barnen och var jag befinner mig i den hormonella cykeln, är sånt som påverkar. Idag är det sömnbristen som gör att jag inte riktigt orkar. Vad det är som gör att barnen är så griniga har jag inte lyckats identifiera men vad det än är så hoppas jag att det försvinner omedelbums!!
Fredagsmyset hanns inte med igår, så det fick bli lördagsmys
istället denna vecka. Kan ni gissa vems hand?
Inatt blev jag väckt tio gånger och det är fjärde natten i rad som jag inte får sova ens en timme i streck. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Att min nu rätt extrema sömnbrist kombineras med att trillingarna går igenom någon sorts ilske- och skrikfas är inte så jättelyckat. Som tur är har M varit på bra (och hjälpsamt) humör hela dagen. Tur är också att alla mina barn, inklusive mina tre små skrikmonster, är så galet söta. För även under de värsta stunderna, då jag får kämpa mot impulsen att dra på mig skor och jacka och gå härifrån, så vet jag att om jag bara härdar ut en liten stund till så dröjer det inte länge förrän jag återigen är så innerligt glad för mina fina barn. För den känslan drabbas jag av många gånger varje dag, även dagar som idag.