Vad är värst?
Vad är värst;
- Känslan av att, efter en vaknatt med barn som inte kan sova, få förhoppningarna om att få vila en stund väckta när du inser att du måste vabba med ett barn idag bara för att få dem släckta igen när det står klart att barnet ifråga tydligen inte tänker sova middag idag?
Eller;
- Känslan du har när du efter att ha spenderat två timmar i en säng genomförandes allehanda försök att få ett litet barn att sova så att du själv ska få slumra till en stund och kanske råda bot på lite av den ohyggliga sömnbristen du lider av, tvingas ge upp och inser att du har förlorat två timmar som du kunde ha använt till att göra det som du nu kommer att behöva göra ikväll (städa lite, tvätta, lägga fram kläder till imorgon), och därmed alltså har sumpat chansen att få gå och lägga dig tidigt ikväll?
