mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Krisande barn - otrygg anknytning - föräldraskap

Livet i vår familj, föräldraskap Anknytning, Anknytningsteori, Bläckfisk, Cecilia Moen, Ensamstående, Krisande barn, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma Permalink0
Nu krisar min lilla trilling igen. Igår kväll vaknade han vid 22 tiden och skrek i över en timme innan han väl lyckades somna om. Sen har han vaknat och varit ledsen flera gånger till under natten, men har då lyckats somna om igen ganska direkt.
 
Jag har funderat mycket på vad de är som orsakar dessa kriser och hur jag ska göra för att bemöta dem. Jag tror att det är yttre faktorer, såsom sjukdomar, utvecklingsfaser eller att något särskilt har hänt, som utlöser kriserna (denna gång är det en följd på att han har varit sjuk), men att de i grunden beror på att hans anknytning till mig är otrygg.
 
Jag grundar det antagandet på sånt som jag har läst om spädbarnspsykologi och anknytningsteori. Hans beteende stämmer precis överens med det som Cecilia Moen skriver om i Trygga barn & trygga föräldrar när hon beskriver hur en otrygg anknytning kan yttra sig hos små barn (läs gärna tidigare inlägg om detta här). Och det vore inte konstigt om det är så. Han hade perioder när han var bebis då han hade ett väldigt stort närhetsbehov. Med tre barn till att ta hand om samtidigt hade jag inte en chans att tillgodose hans behov. Han skrek (illtjöt i skyhöga toner) mycket och jag var ofta tvungen att låta honom ligga och skrika medan jag ägnade mig åt de andra barnen. För han skrek i stort sett hela tiden så fort jag inte bar honom och om jag skulle ha burit honom så mycket som han ville skulle de andra tre inte ha fått någon omvårdnad alls. Att jag dessutom var alldeles slut av all sömnbrist, allt skrik, och allt jobb som omvårdnaden av dem faktiskt innebar, hjälpte inte. Jag klarade inte av att bemöta skrikandet på ett bra sätt. Istället blev jag stressad och irriterad, vilket såklart inte bidrog till att ge honom trygghet.
 
Tänk att det var så små!! Så sköra och ömtåliga! Finaste ungarna!
 
Även om det fortfarande är svårt är möjligheterna att kunna ge mer tid åt vart och ett av barnen, och att kunna ägna sig lite extra åt någon av dem när de har det jobbigt, bättre nu. Så min förhoppning är att den otrygga anknytningen ska kunna repareras lite. Men för att det ska ske måste jag vara stark när mitt barn är i kris. Jag måste stanna kvar hos honom även när han stöter bort mig. För det gjorde han igår kväll. Det var som om han inte kunde bestämma sig för vad han ville. Om vartannat sträckte han ut armarna efter mig, bara för att två sekunder senare stöta bort mig. Så höll han på i över en timme. Jag gjorde så att jag kom när han sträckte sig efter mig och när han stötte bort mig satte jag mig någon meter från hans säng och väntade. Men jag gick inte därifrån. För som tur var vaknade inget av de andra barnen under tiden och jag kunde sitta kvar hos min lilla krisande trilling tills han lugnade sig och somnade om.
Det kändes bra och jag tror att mitt barn också tyckte det.
 
När något av barnen vaknar och är ledsen på natten stannar jag hos det barnet tills det har somnat om. Att lämna ett ledset barn själv känns för mig helt fel.  Men det finns olika åsikter om vad som är det bästa tillvägagångssättet.   Barnens pappa tycker inte alls att mitt sätt att hantera situationen är bra.  Han menar att jag, när jag stannar kvar hos barnet, triggar mer skrik och därmed förlänger lidandet för barnet. Och det har han kanske rätt i? Att låta ett barn som skriker "vara ifred" (d.v.s. låta det ligga och skrika själv) är ju ett effektivt sätt att få tyst på skrikandet, för när barnet inte får gehör ger det så småningom upp (en del ofta rekommenderade  sömnmetoder bygger på det). 
 
Men även om jag gärna vill få stopp på skrikandet så fort det bara går, så är det ännu viktigare för mig att barnen blir trygga, starka, och empatiska, individer som klarar av att hantera livet på ett bra sätt. Så budskapet jag vill ge mitt barn är att jag finns där för honom, jag går inte att stöta bort, men jag respekterar och ger honom utrymme när han inte vill ha mig nära.
 
Jag hoppas att mitt sätt att agera verkligen är det som är bäst för mitt barn! Hur gör ni när era barn skriker på.natten?
 
Tips på bra böcker om spädbarnspsykologi/anknytningsteori:
 
- Cecilia, Moen: Trygga barn & trygga föräldrar; de 2-3 första åren.
- Brodén, Margareta: Graviditetens möjligheter
- Broberg, Granqvist, Ivarsson, Risholm Mothander: Anknytningsteori  
    
 
 
 
 
Till top