mammablackfisk.blogg.se

I söndags (14/2-16) publicerade den danska tidningen Politiken en brevväxling mellan Marie Kraarup (Dansk Folkeparti) och Petra Krantz Lindgren (svensk barnexpert). Den handlar om huruvida föräldrar bör skälla på sina barn eller inte (ni hittar den här).  Marie Kraarup hävdar att det är en förälders plikt att skälla på sina barn när de ägnar sig åt icke önskvärt beteende och att det vore ett svek mot barnen att inte göra det. Marie menar att det bara är bra om barnen känner skam när de gör något icke önskvärt, och de inte bör älska sig själva just då. Petra Krantz Lindgren å andra sidan menar att det inte bara är overksamt utan till och med skadligt för barnen när föräldrarna skäller på dem eftersom det skapar skam och en känsla av att inte vara värd att älskas, och leder till skadad självkänsla. Petra menar att det går alldeles utmärkt att vägleda barn, och till och med att bli arg på dem, utan att skälla och skamma dem (du kan läsa mer om detta på Petras blogg "En annan du").

 

Min erfarenhet som fyrabarnsmamma är att det inte leder någon vart att skälla på barnen. Fast trillingarna är förstås fortfarande så små att jag inte har så mycket erfarenhet av att skälla på dem ännu.  Men M har jag skällt på så mycket att jag ändå vågar påstå att jag har underlag för att dra de slutsatser jag lägger fram här. För skället har visserligen ofta resulterat i att det oönskade beteendet har upphört för stunden. Men det får inte någon bestående effekt. M gör fortfarande sånt som han har fått skäll för (t.ex. slår och puttar småsyskonen, ignorerar mina instruktioner). Faktum är att jag måste skälla igen och igen och igen och igen för att få någon effekt och ändå fortsätter samma beteende att återkomma.  

Skäll biter alltså inte på mitt barns oönskade beteenden, det kan jag konstatera. Men M tycker inte om att få skäll och därför utvecklar han strategier för att slippa. Resultatet blir att jag faktiskt ser mindre av en del av hans oönskade beteenden. Men det beror dessvärre inte på att han har slutat med beteendet i fråga. Istället försöker han se till att jag inte märker när han gör sånt som han inte får göra. Så nu puttar han istället sina syskon när jag inte ser. Skället har alltså inte gjort mitt barn fredligare. Det gjort honom till en ögontjänare.

Jag vet detta, jag ser det tydligt, och väljer därför att inte använda skäll som uppfostransstrategi (av flera skäl, inte bara för att det är ineffektivt, utan också för att jag som Petra tror att det skadar mycket mer än det gör nytta). Men trots att jag vet och har fattat detta beslut så får jag ändå ofta ta i med all min viljestyrka för att inte skälla. Ibland lyckas jag inte utan skäller ändå. Det får mig att inse att skället handlar mer om mig än om mitt barn. Det är min frustration som pyser över och jag skäller för att jag inte klarar av att hantera min ilska snarare än för att effektivt uppfostra mitt barn.

När M föddes bodde vi i en annan världsdel. Där var synen på barnuppfostran ofta (men absolut inte alltid) annorlunda än här i Sverige. Jag fick ofta råd om att inte vara rädd för att ge honom lite smisk. Det är min plikt som förälder, fick jag höra. Ett uttryck för kärlek, sa andra. Annars blir barnet bortskämt, varnade de. Därför låter Marie Kraarups diskurs väldigt bekant för mig. Det är samma argument som lyfts fram.  Samma värderingar. Tur att barnaga numera är förbjudet i Danmark (förbjöds  inte förrän 1997 i Danmark)!  

Vad tycker ni? Bör föräldrar skälla på sina barn eller inte?