mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Boktips - "Barns syn på vuxna - att komma nära barns perspektiv"

Debatt, föräldraskap Barns syn på vuxna, Boktips, Britt Tellgren, Elisabeth Arnér, Ensamstående, Mamma, Studentlitteratur, fyrabarnsmamma Permalink0

Idag tänkte jag bjuda på ett boktips. Jag har nämligen läst en superintressant
bok som jag vill
rekommendera till alla som har med barn att göra i sin vardag.

Boken heter Barns syn på vuxna – att komma nära barns perspektiv”, och är skriven av Elisabeth Arnér och Britt Tellgren (Studentlitteratur 2006). Den riktar sig nog egentligen till förskolepedagoger, men är verkligen jätterelevant även för föräldrar. Den handlar om maktrelationen mellan barn och vuxna, hur barn är underordnade vuxna, och hur barnen uppfattar och hanterar det.

Boken bygger på samtal som författarna har haft med sexåriga barn som går i förskola. Samtalen handlade till stor del om hur barnen ser på vuxna och på relationen mellan dem och de vuxna. Det som framkommer är oerhört tankeväckande och ibland rent skrämmande.  Boken visar upp en verklighet där barn är helt underordnade de vuxna. De vuxna kontrollerar det mesta i barnens liv, till och med deras lek. Temat makt och barns underordnade ställning, löper som en röd tråd genom hela boken, och det är sorgligt att se (läsa) hur maktlösa de intervjuade barnen upplever sig vara i relationen med vuxna.

Barnen som intervjuats i boken tar för givet att de vuxna ska bestämma och ifrågasätter det inte. Det är så de har fått lära sig att det ska vara. Barnen är underordnade de vuxnas perspektiv och för barnen framstår det som att de vuxna alltid har rätt även om de själva ofta har idéer och tankar som skiljer sig från de vuxnas. I boken framgår också att vuxna inte tycks vara särskilt intresserade av barnens syn på saker och ting. Barn betraktas som omogna och oförmögna att själva förstå sitt eget bästa. Maktojämlikheten ifrågasätts alltså varken av de vuxna eller av barnen.

 

"Barns syn på vuxna - att komma nära barns perspektiv" av Elisabeth Arnér och Britt Tellgren (Studentlitteratur 2006).

 

Boken är verkligen jätteintressant! Den är skriven ur ett pedagogiskt perspektiv men kan lätt kopplas till samhällsfrågor i stort, såsom frågor om föräldraskap, kultur, socialisering, skolpolitik, och om vilken människosyn som råder i samhället där vi lever.

Frågan om barns självbestämmande är ju ständigt aktuell, och dyker ofta upp som debattämne i pressen. Med jämna mellanrum höjer upprörda debattörer sina röster och kräver ett slut på curlandet och förordar vikten av ”tydligt gränssättande” medan andra kontrar med att förespråka ett lyhört och flexibelt föräldraskap där barnens behov får styra. Diskussionen förs av vuxna, och utgår från vuxnas perspektiv. Men vem har rätt och vem har fel? Eller, kanske det ena inte utesluter det andra? För nog är det väl möjligt att se barn som ”riktiga” människor med åsikter som är värda att ta på allvar, snarare är som objekt för de vuxnas synpunkter, och öppna upp för ett större medinflytande, utan att för den delen släppa alla ramar?

Som förälder brottas jag ständigt med frågan om hur mycket inflytande mina barn ska få ha över sina liv och sin vardag. Jag vill ju att mina barn ska växa upp som starka individer, som formar sina åsikter självständigt och som vågar ifrågasätta sådant som de tycker är fel. Samtidigt tvekar jag för att ge dem för mycket utrymme till självbestämmande eftersom jag är rädd för att det ska leda till att jag förlorar kontrollen över situationen, att det blir kaotiskt och svårt att passa in i de normer som till står del styr vårt liv (passa tider, uppföra sig väluppfostrat, se vårdad ut, etc.). Jag vill ju också att de ska säga emot mig när de tycker att jag har fel, men ändå bli jag ofta irriterad eller arg när de gör det (förutom de gånger som jag håller med dem, vilket faktiskt händer rätt ofta).

Boken tar också upp de strategier som barnen utvecklar för att hantera de vuxnas krav. Det handlar bland annat om strategier för att kunna göra sådant som inte är tillåtet men komma undan med det och för att slippa så lindrigt som möjligt undan de krav som upplevs som tråkiga. Barnen i studien berättar om finurliga sätt att ”lura” de vuxna, till exempel genom att göra sådant som de inte får när de vuxna inte ser, eller genom att säga något som får den vuxne att glömma bort de krav som hen har ställt. Det tydligt att det som händer när de vuxna sätter regler som barnen inte håller med om inte är att barnen börjar tycka likadant som den vuxne. De underordnar sig de vuxnas regler och ifrågasätter dom inte, men de har inte gjort perspektiven till sina egna. Så fort de hittar en möjlighet att komma undan reglerna så gör de det. Med andra ord hjälper det inte hur mycket jag än skäller på barnen för att de river ner kläderna som jag precis har sorterat (just det har nämligen hänt många gånger), de kommer inte att säga emot (de ifrågasätter inte), men de kommer heller inte att hålla med mig om att det är viktigt att kläder får ligga fint vikta på sin plats (de anammar inte mitt perspektiv), och de kommer i alla fall att riva ned dem igen om de får chansen och tror att de kan komma undan med det.

Boken visar också hur barn utvecklar strategier för att hantera känslor och sådant som upplevs kränkande, som till exempel skäll och bestraffningar. Bland annat nämns exempel på strategier för att trösta sig själva när de blir bestraffade. Jag blev väldigt berörd av att läsa detta.  Det framgår så tydligt hur utsatta barnen är i den underordnade position som de befinner sig i. Jag undrar hur de vuxnas bristande respekt för barnen påverkar dem och vad det är vi lär dem när vi skäller, bestraffar och behandlar dem på ett kränkande sätt? Hur påverkar det utvecklingen av deras empatiska förmåga? För precis som Arnér & Tellgren skriver i boken är de vuxna förebilder som ”måste utveckla och visa en tydlig respekt för dem, för att barnen i sin tur skall få hjälp att förstå och respektera varandra.

Barn både bör och kan ges ett mycket större maktutrymme i relationen med vuxna (hur ofta säger vi nej, eller skäller, på ren automatik?). Men för att det ska var möjligt måste vårt synsätt på barn omvärderas. De måste betraktas som fullvärdiga människor istället för något ofärdigt som ännu inte har utvecklat sin kapacitet att tänka själva kring sin situation.

Boken fick mig att inse hur otroligt stor makt jag har i relationen med barnen, och hur maktlösa de faktiskt är i sin relation med mig (och med andra vuxna som finns i deras liv).  Jag behöver verkligen bli bättre på att lyssna på deras tankar och idéer, och skapa utrymme för att ge dem gehör. Men det är svårt. Särskilt när vardagen är så pressad och stressig som ju oftast är, och jag är trött och har dåligt tålamod.

 

Till top