mammablackfisk.blogg.se

I nyhetsflödet de senaste dagarna har svenskarnas VAB-fusk uppmärksammats.  Enligt Metro idag leder var tredje utredning om misstänkt VAB-fusk till polisanmälan. Astronomiska 32 miljoner kronor har hittills i år krävts tillbaka från VAB-fuskande föräldrar! Det krävs en hel del VAB-fusk för att komma upp i så höga summor! Det är helt ofattbart för mig. Det är ju bara föräldrar som har barn som är mellan 8 månader och 12 år som kan söka VAB ersättning. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) finns det 1 078 650 familjer i Sverige som har hemmaboende barn i åldern 0-12 år. Hur många av dessa har VAB fuskat för att komma upp i totalt 32 miljoner kronor i bortfuskade pengar? Helt galet! Men det som mest förvånar mig med dessa uppgifter är att det finns personer som har tid att vabba även när barnen inte är sjuka! Hur lyckas de med det? Som om inte all den riktiga VAB som föräldrar till barn i åldern 1-12 år måste utföra räcker för att folk knappt ska känna igen en på jobbet längre.

Att ha förskolebarn innebär mycket VAB. Särskilt under perioden oktober-maj, d.v.s största delen av året. Det påverkar karriären och den personliga löneutvecklingen negativt. Är du dessutom ensam med ansvaret för hämtningar och lämningar på dagis och föräldraledig en dag i veckan blir konsekvenserna ännu mer kännbara. Det har jag fått känna på idag.  För idag har jag haft lönesamtal med min chef. Det blev då så tydligt hur min situation, med fyra småbarn hemma, faktiskt påverkar mig i mitt arbetsliv. Och hur det i sin tur får effekter på mitt privata liv eftersom inkomsten blir låg. Jag har hamnat i den berömda kvinnofällan.

Lönesamtalet gick ut på att min chef skulle berätta hur hen bedömer mina insatser på jobbet utifrån fyra kategorier av kriterier; - Prestation, - Kompetens, - Erfarenhet/ambition (så underligt att dessa två aspekter slagits ihop i en kategori, det är ju två helt olika saker), och – Tjänstvillighet.  Det sammanslagna betyget blev ganska nedslående. Men jag bedömdes i alla fall ha hög kompetens. Tack för det! Vad gäller prestation så togs det upp som ett problem att det inte går att vara helt säker på om jag kommer att kunna leverera eftersom det alltid finns risk för att jag inte kommer att kunna jobba på grund av sjuka barn. Att jag dessutom är föräldraledig en dag i veckan bidrar ytterligare till problemet. För på grund av att jag ofta är frånvarande från kontoret missar jag möten och informella samtal vilket i sin tur leder till att jag inte lyckas hänga med i allt som pågår. Jag får helt enkelt sämre koll. Och visst är det så. Min arbetsprestation blir helt klart påverkad av att jag inte kan arbeta 100% och hela tiden finnas till hands på jobbet. Det kan jag inte argumentera emot. Och jag förstår min arbetsgivare. Att inte kunna lita till hundra procent på att en arbetstagare ska kunna leverera i tid till deadline är ett problem för verksamheten.  Det ifrågasätter jag inte. Ändå blir jag ledsen. För det är så tröttsamt att vara i en situation där du är dömd att misslyckas på alla fronter. Jag kan inte leva upp till min arbetsgivares förväntningar på kontinuitet, tillgänglighet och prestation. Och samtidigt är jag otillräcklig för mina barn. Det är så tröttsamt att vända ut och in på sig själv för att prestera och leverera, att ständigt kämpa på, att vrida musten ur dygnets timmar, att dra ned på tiden för sömn och återhämtning till ett absolut minimum, men ändå inte räcka till.

Det är främst kvinnor som drabbas av detta (kvinnor tar ut 70% av alla VAB- dagar). Löneutvecklingen för män ser mycket bättre ut, även när de är småbarnsföräldrar. Värst drabbade är såklart ensamstående föräldrar (en stor majoritet av dessa är kvinnor).  Det vill säga, den grupp som mest av allt skulle behöva ha en bra löneutveckling eftersom deras barn inte har lyxen att ha två föräldrar som drar in inkomst till familjen. Och en inkomst räcker inte långt. Särskilt inte när vabbandet leder till att en bara får 80% av lönen under perioder (lägg till det att många arbetande småbarnsmammor, inklusive jag själv, inte arbetar heltid). Men rättvisa och solidaritet hör inte hemma i lönsättningssammanhang (borde de inte det?). Det är marknaden som styr. Och den vill att vi levererar.  Är det någon som undrar varför kvinnor med små barn toppar statistiken för personer med utbrändhetsdiagnoser? Inte jag, jag vet precis varför det är så.  

Idag är det No hate dagen. Så från mig till er, här kommer lite kärlek till er alla!!

Måtte den dag då hat inte längre existerar komma snart!!! Till alla näthatare och troll därute vill jag bara säga en sak, skaffa ett liv! Sluta ägna er tid åt att sprida gift och fördärv och lägg istället er tid och energi på sånt som är meningsfullt. Rannsaka er själva, gå i terapi, förverkliga er själva, vårda era relationer med personer som betyder något för er, res jorden runt, skaffa ett husdjur, dansa bugg, måla akvarell, ja, gör vad som helst så länge det funkar för att få er att må bra. För det ni pysslar med nu är inte sunt.

Dagens bästa: Barnens glädje när jag kommer för att hämta dem på förskolan. Tänk att dessa underbara små personer kan blir så glada över för att se mig!

Dagens sämsta: Nedslående lönesamtal på jobbet.